Ni som varit med här ett tag vet att jag jobbar med barn och ungdomar. Ett jobb jag verkligen älskar. Skillnaden mellan att jobba med människor i vuxen ålder och människor 0 - 18 år är nog frekvensen på en del individers humörsvängningar. Man lär sig ganska snart att hålla en jämn, förhoppningsvis trygg, nivå själv så att man kan mötas på deras väg upp och ner!
Man lär sig också att "barn & ungdom" inte är den homogena grupp samhället vill ha dem till. De är individer.
Något av det som gör mig mest allergisk i konversationer med andra vuxna är när de pratar om barn som "vår framtid". Snälla någon. De är, allra främst, vår nu, vårt hela tiden ... och vi är deras trygghet och möjliggörare - fokusera på det!
Vad vill jag nu då? Jo, jag vill berätta om ett samtal jag råkade höra en snutt av och som satte igång mina tankar. Jag satt och väntade på ett stort gäng fikasugna 15-åringar när jag hör första klicken komma in. Vad jag hör är slutet på en (anar man) längre diskussion:
1: Ja, hon sa att de är mer som kompisar nu, liksom.
2: Det är exakt så jag har det och jag gillar det inte. Jag minns när man var mindre och mamma var mamma, liksom. Det var så mysigt!
Mest gör de där replikerna mig sorgsen. Jag ser dem, träffar dem - de är inte majoritet - men de finns; de som tar igen sin ungdom nu, genom sina barn. Mer eller mindre - i olika grader. Visst, det finns mängder med anledningar till att det blir så - lika många som det är individer inblandade ... men den fina uppgiften att få vara förälder den slår ju allt, så det är sorgligt att det inte kan få vara det största i relationen till barnet..
Det är svårt att vara kompis OCH förälder. Men det går att vara en förälder ens barn är vän med.
Mina funderingar går också kring hur föräldrar är mot varandra. Är det lättare att ha negativa åsikter kring hur andra är med sina barn/uppfostrar än att stötta de föräldrar man har i sin närhet i att vara goda förebilder och trygghetsbärare?
"Var den vuxne du behövde när du var yngre" - och det kommer inte att vara en av alla kompisarna de redan har! Kanske kan det citatet gälla i fler aspekter - även som den vuxne du som barn behövde att dina egna föräldrar hade i sina liv.
Mina funderingar kring detta kommer att fortsätta länge till.
Oj så jag håller med!
SvaraRaderaFör många herrans år sedan satt mamma och jag och tittade på ett program där mammor "groomade" sina barn i skönhetstävlingar, tjejer i tonåren. "Oh, we are not like mother and daughter, we are like friends. Best friends!" sa en mamma. Minns att min mamma var upprörd över det där, hon sa till mig att vänner kan man få hur många som helst men man har bara en mamma. Det sitter kvar och jag tycker hon har helt rätt.
Min mamma var högstadielärare i många år innan hon sedan blev studierektor (högstadieskola) och därefter rektor (grundskola). Samma sak där, man kan vara lättillgänglig men ändå vara den som ibland måste bestämma och uppfostra.
Tycker det var härligt att du fick höra det där. Barn är inte intresserade av mamma/pappa är min kompis-relation, tror jag. Det är den vuxne som i förekommande fall vill ha det så.
Här möter jag något som slår an en ton hos mig, jag kommer på att jag tidigare och nu påmind tänkt i samma banor. Som den jag var som växte upp utan mamma, men med en farmor nära mig som vuxen och lekfull. Mormor med på et hörn. Min egen mammatid, min egen farmor tid och som tant medmänniska till en yngre omgivning med föräldrar och barn.....
SvaraRaderaDet är då en himla tur att jag inte har barn. Mamma kontra kompis-tankar slår mig ju aldrig av förklarliga skäl.
SvaraRaderaKan bara säga att min mamma och pappa för den delen både gav mig en väldigt fin uppfostran, kanske i strängaste laget, men idag är jag nog tacksam för den "inriktningen". Speciellt pappa var inte bara förälder utan även kompis som tog med mig till hans fotbollsträningar och -spel redan som treåring. Blev till och med hans lags maskot. Ja, även den "uppfostran" sitter i, då jag helt och hållet gick i hans fotspår, aktivt och nu i tv-soffan. En förälder kan "forma" sina barn, uppenbarligen.
Sedan kan jag ju inte jämföra dåtiden med nu. Det var ju en helt annan värld jag växte upp i jämfört med dagens ungdomar.
Var mamma och vuxen när barnen behöver det, när man blir äldre blir man farmor och barnen blir pappor. Så är det hos mig.
SvaraRaderaKan bara hålla med dig. Vänner finns det gott om men de som ska lotsa vidare är föräldrarna, på gott och ont!
SvaraRaderaSom Emma (och egentligen du också, men inte lika tydligt) säger, det är oftast den vuxne och inte barnet som vill ha kompisrelationen. Jisses, så glad jag är att jag inte behöver "ta igen" min ungdom. En klar fördel med att bli förälder lite senare i livet. Nog borde det vara unga föräldrar som helst vill vara kompis, eller har jag fel där?
SvaraRaderaKram.
Jag har tänkt på samma sak och är helt på samma linje som du. Jag har själv möjlighet att umgås väldigt mycket med mina barn som nu är tolv och fjorton, och vi trivs ihop och är väldigt nära varandra. Men som jag säger till dem ibland när beslut måste fattas och ansvar måste tas, jag är först och främst deras mamma. Och det innebär ibland att fatta beslut som de inte tycker om just då, men som jag bedömer blir bäst för dem och kanske andra också. Jag måste först och främst vara en trygghet och ett stöd och göra mitt bästa för att de skall få en bra uppfostran. Men jag ser det du nämner, att vissa inte vill fatta obekväma beslut när det gäller sina barn, därför att de är rädda att barnen skall bli arga på dem. Intressant ämne.
SvaraRaderaJag tror det inte är lätt att växa upp som barn eller ungdom idag. Jag hade alltid min mor hemma när jag kom från skolan. Min far tog alltid med mig på fotboll, hockey eller så fiskade vi. Vi bodde så jag hade fotbollsplan eller ishockeyrink bara ett stenkast. Koja i skogen strax intill. Skidor ställde man sig vid bron också drog man iväg, cykel och lådbilen stod i garaget liksom... far och mor litade alltid på mig, jag fick luftgevär och bar alltid kniv typ från 6 års ålder... jag brukar visa upp en bild från när jag hjälper min far och baktil hänger min kniv i bältet jag är inte ens 6 år då. Idag är världen hård, mycket ont finns ute på gatorna. Dessutom är det för mycket stress i samhället. Tänk om alla fick växa upp på en landsbygd som med hästar, ängar och skogen inpå knuten. Lära dig bygga kojor och lådbilar... ibland kan man få läsa om sådant och det stämmer på pricken att man glömde bromsen, ja vi får i diket och slog oss ja. Ulf som min kompis heter fick en spik i huvudet när vi tippade... första hus och fixa plåster och sedan den långa backen hem för att konstruera en broms. Vi byggde en sarg och tog vatten från Larson som bodde närmast (ja vi fick lov, han var dessutom rörmockare) vi fick först skotta planen och sedan spela, när det var kallt spolade vi. Strålkastare på kvällen... jag vill minnas att vi fick koppla in oss hos någon. Oj vad man frös om man blev blöt, blöt blev man också om man plurrade i bäcken. Men bara hem och bytte om och sedan dit igen med en lärdom rikare... Jag har fått en fin uppfostran av min mor och far dessutom fanns farmor och farfar i min närhet. Nu tror jag inte dom behövde uppfostra mig så mycket men dom vakade säkert över mig och höll kolll på vad jag hade för mig. Men jag fick ett stort förtroende känns det som. Jag är dessutom äldst av fyra syskon och de såg upp till mig har jag fått veta... jag försvarade dem om någon var dum med dem vet jag också... mina syskon skulle vara trygg. Jag förstår din glädje att få jobba med ungdomar. Jag har några gånger fått varit handledare till ungdomar som praktiserar, pryar osv. en roll jag trivs med... jag kommer alltid ihåg hur det var att börja som yngst på mina praktikplatser och mitt första arbete. Jag kan lungt påstå att jag förbättrar situationen :) En nyanställd (6 månader sedan) har alldeles nyligt tackat för hur han blev emottagen :) Ungdommar är våran framtid ju.
SvaraRadera