Läst: Down Among the Sticks and Bones av Seanan McGuire

Det här är bok två i serien om Wayward Children. Jag skrev om bok ett, Ever Heart a Doorway, HÄR. Den fick en 5:a av 5 möjliga i betyg.

Bok två handlar om två av karaktärerna i första boken, och om vad som hände före bok ett. Vilken berättelse. Författaren är tydlig med att hon beskriver människan i stort, i mångt och mycket - och skruvar i berättelsen vissa drag till max - men visar, tveklöst, på hur de, våra handlingar, påverkar oss, och varandra. 

Om boken kan man läsa:

Twin sisters Jack and Jill were seventeen when they found their way home and were packed off to Eleanor West’s Home for Wayward Children.
This is the story of what happened first…
Jacqueline was her mother’s perfect daughter—polite and quiet, always dressed as a princess. If her mother was sometimes a little strict, it’s because crafting the perfect daughter takes discipline.
Jillian was her father’s perfect daughter—adventurous, thrill-seeking, and a bit of a tom-boy. He really would have preferred a son, but you work with what you've got.
They were five when they learned that grown-ups can’t be trusted.
They were twelve when they walked down the impossible staircase and discovered that the pretense of love can never be enough to prepare you a life filled with magic in a land filled with mad scientists and death and choices.

Som i första boken är berättelsen mörk - men aldrig hjärtlös.

Även den här får en 5:a av 5 möjliga - och jag ser fram emot bok tre och fyra, som redan nu finns ute.


Man kan säkert låna den på biblioteken också.

Tiden bara gick …

… och det blev tyst här. Det var inte meningen – men inte heller något jag oroat mig för. Trotts att jag inte kommenterat hos någon så har jag försökt att hänga med, så LÄST hos er har jag. Lite lugnare med inlägg verkar det ha blivit över allt 😃 Jag tror, minsann, att vädret kan ha något med det att göra.

Många saker upptar min hjärna – inget allvarligt, som i dåligt – men allvarligt som i VÄRT att fundera över. Existentiella frågor. Kan jag vara mer kryptisk, undrar du 😊 nej, kanske inte – men det är svårt att bjuda på något av röran i min hjärna. Där borde finnas en skylt med ”Ursäkta röran! Vi bygger om!”

Här kommer i alla fall några bitar ur röran:

Bilder jag har med på en utställning med temat Svartvitt

Typen av chokladägg vi bjöd på  :)

#pareidolia "iseefaces

I övrigt bor i min hjärna: Barnkonsekvensanalys, ommöblering hemma och insikten att allt inte får plats, kommunikatörsuppgifter, foton, konfirmationer, tanken om min egen kreativitet och mycket, MYCKET, mer!

Vad bor i din?

Läst: Miraklet av Emma Donoghue

Den här boken skriver berättar om väldigt stark övertygelse - och om självbedrägeri. I allra högsta grad om självbedrägeri - kanske för att man valet till annat inte känns som det f inns?
Människans yttersta instinkt är att göra det rätta - på enklaste sätt för det egna jaget ... hur svårt det än kan vara, paradoxalt nog.

Om boken kan man läsa:

Anna är elva år och bor med sin djupt troende familj på den irländska landsbygden. Trots att hon helt slutade äta för fyra månader sedan verkar hon vara vid god hälsa. Hennes familj tror att hon är utvald av gud, och att hon kan komma att bli Irlands första helgon på över 500 år. Fallet väcker stor uppmärksamhet i hela landet och journalister och turister flockas kring stugan där hon bor. Dit kommer också sjuksköterskan Lib som ska vaka över Anna för att se till att det inte är något fult trick. De två utvecklar ett slags vänskap och Lib blir alltmer orolig. Anna får verkligen ingen mat i alla fall inte vad Lib kan se men med tiden börjar hon uppvisa diffusa och skrämmande symptom.

Jag håller inte med om "baksidestexten" - här finns inga diffusa och skrämmande symptom. Vad händer när människor inte äter, liksom?

Berättelsen börjar med vetenskapligt grundad frustration - och en frustration i att två världar inte förstår varandra, alls. 

Starkast blir upplevelsen av en insikt i det vi egentligen vet: människans självbedrägeri vet inga gränser när det kommer till att skydda sig själv.

Skrämmande. Fascinerande. 

Även om boken handlar om en plats och en tid som inte är vår så handlar den i högsta grad om att vara människa. 

En 4:a av 5 möjliga.


Man kan säkert låna den på biblioteken också.

Lägertrött

... och nu är det skojsiga med läger över för den här sidan midsommar :)

#iseefaces

Yngste sonen var också med på lägret och agerade kollega :)

Äldste sonen har fyllt år!

Nu ska vardagen sätta sig igen och jag hinner kolla 

runt hos er andra och se vad ni har hittat på!