Ja, jag säger då det!

torsdag 3 januari 2013

De som bestämmer GÖR inget?

Vem pratar vi om?

En klassiker - nästan "dissad"

De senaste dagarna har jag gett mig på att läsa Anne på Grönkulla, av L.M. Montgomery. Som alla älskar. Har jag fått för mig? Hursomhelst tänkte jag att, ja, jag får väl ta reda på vad det är. När jag var ung läste jag Lotta-böckerna av Merri Vik – min typ av böcker, verkligen!

Anne på Grönkulla … jag ska ge henne en liten chans till idag … men jag orkar inte med henne riktigt. Hon känns som den typ av karaktär som, känslomässigt, antingen ligger på en hög, hysteriskt hög det-går-knappt-att-nå-fram-nivå, ELLER djupaste brunnars mörka botten. En karaktär som suger energi ur sin omgivning. Även via boksidor nu då.

Språket gillar jag. Användandet av ”riktiga” ord! Så, där hör nu hur gammal jag är!

Visst är hon klok ibland. Rolig ibland. Ömkansvärd ibland (Hon är väldigt mycket människa)– det går inte att tycka illa om henne … inte heller om andra människor med hennes karaktärsdrag. Men jag behöver inte utsätta mig för dem.

“Oh, it's delightful to have ambitions. I'm so glad I have such a lot. And there never seems to be any end to them-- that's the best of it. Just as soon as you attain to one ambition you see another one glittering higher up still. It does make life so interesting.”

“Isn't it splendid to think of all the things there are to find out about? It just makes me feel glad to be alive--it's such an interesting world. It wouldn't be half so interesting if we know all about everything, would it? There'd be no scope for imagination then, would there? But am I talking too much? People are always telling me I do. Would you rather I didn't talk? If you say so I'll stop. I can STOP when I make up my mind to it, although it's difficult.”

Jag stapplar mig fram i den HÄR utgåvan!