Mari på bloggen Flukten fra Virkeligheten hjälper oss att bjuda varandra på smakbitar ur de böcker vi läser just nu. Alltid kul att få lite boktips och lite försmak. Inga spoilers! Se andras smakbitar för dagen HÄR!
Boken som jag idag kommer ge smakprov ur har legat i min att-läsa-hylla rätt länge. Den är rätt maffig. 1112 sidor. Därav tvekan att börja på den. Det är INTE en bok man håller med lätthet i sängen om man vill läsa en bit innan man ska sova.
Recensionerna är också blandade - som med alla böcker, förvisso - men den här gången mest p.g.a. av tjockleken. Ingen recension jag läst har ratat berättelsen rakt av.
På bokens baksida kan man läsa:
Året är 1866 och skotten Walter Moody är en av de många som sökt sig till Nya Zeelands guldgruvor för att pröva lyckan. Samma natt han anländer hamnar han i ett märkligt sällskap bestående av tolv män som i hemlighet har samlats för att diskutera en serie olösta brott. Han är snart involverad i ett äventyr lika komplext och gåtfullt som stjärnhimlen själv.
I Himlakroppar tar det unga litterära stjärnskottet Eleanor Catton (f. 1985) oss med in i en storslagen, magisk och andlöst spännande värld där allting vid en första anblick tycks hänga ihop, men där ingenting är vad det synes vara.
Här kommer mina smakbitar. Jag tycker att de, tillsammans, ger en bra bild av hur berättelsen berättas och VAD som gör att berättelsen behöver 1112 sidor - på ett bra sätt.
Det är alltid ett oerhört personligt ögonblick när en ledare för första gången uppfattar sin underlydande som en människa … kanske inte som en jämlike, men i alla fall som en varelse man inte kan förminska och som har moraliska svagheter, passioner, ett verkligt förflutet och en osäker framtid. Nu upplevde Alistair Lauderback denna obönhörlighet och han skämdes. Han förstod att Balfour hade erbjudit honom vänskap och han hade bara tagit emot hjälp, att Balfour hade erbjudit vänlighet och han hade bara utnyttjat den andre. (s. 102)
Tänk vilket egendomligt otämjt odjur som beundran är! Det kastar helt oförutsägbart med huvudet och sliter mot de remtyg som det själv konstruerat. Balfours vördnad för den andre mannen – den som så lätt hade övergått i retlighet – övergick nu allt snabbare i förakt. (s. 117)






