lördag 18 juli 2015

“You can hide memories, but you can't erase the history that produced them.”



Goodreads sida om bok HÄR!
Varje bok man öppnar för att läsa föregås av en gnutta hopp om att den kommer att vara bra.
Det fanns en tid då jag tvingade mig igenom en påbörjad bok även om jag inte tyckte den var bra – bara för att. Inte nu längre. Tiden är för kort, böckerna för många. Men, hoppet inför var bok – ja, det är detsamma.

En del böcker är bra på så vis att de roar. Andra är bra för att de oroar, väcker tankar och känslor.
En del är roliga, andra sorgliga. Det finns böcker som jag gråtit hejdlöst till – för att karaktärerna engagerat, de berör, handlingen berör ...

Så har vi nu då Haruki Murakamis Colorless Tsukuru Tazaki and his years of pilgrimage (på svenska: Den färglöse Herr Tazaki)

Det är mänskligt, när något har blivit fel i relationer och förklaringen inte är enkel, eller ens verkar finnas, att man lägger mycket tankeverksamhet på vad man själv kan ha gjort för fel och det är oftast lätt att tänka sig många alternativ - det ena scenariot värre än det andra - och av någon, förunderlig, anledning är det enklare att tänka sig att alla andra har mer klartänkta anledningar till varför de gör om de gör och att de är helt på det klara med hur de känner, än man själv.

Det händer att vi tar på oss en hel omvärlds totala kaos för att vi, helt enkelt, har svårt att tänka oss någon annan utväg ur våra känslor än att ta på oss allt och därmed sedan kunna lägga det bakom oss.

Det händer att vi inte ens försöker ta reda på sanningen – kanske för att sanningen till och med skulle kunna göra ondare än om det, faktisk, vore vårt fel. Någon annans svek kanske skulle göra ondare ... någon annans illvilja … någon annans rädsla …

… och så lever vi med tanken att vi nog ska kunna leva med våra ärr. Kanske är vi, till och med, lite stolta, efter ett tag, att vi överlevt och klarat oss. Visst, ärren kanske är lite svullna och gör lite ont ibland - men det är ju inget mot hur det var; såren som gjorde så oändligt ont. Vi är nu överlevare.

I Murakamis bok får Tsukuru veta, av en av sin 4 vänner, att de inte längre vill veta av honom och att han nog förstår varför om han bara tänker efter. Tsukuru blir så chockad att han bara kan svara ”jag förstår”.

Han tänker efter, men förstår verkligen inte. Inte mer än att det antagligen är hans fel … De var ju hans bästa vänner, och alla fyra klippte banden med honom utan förklaring. Nog måste det vara hans fel?

Upplevelsen förändrar honom så till den grad att han, när han väl orkar se sig omkring igen, inte känner igen sig själv, alls, och får bygga upp sig själv på nytt.

Sexton år senare har han nått till en punkt där han, med hjälp, förstår att han måste ta reda på vad som hände.

Den här boken klipper till mig rakt i alla gamla sår. Det finns en Eva som jag gömt långt inom mig och skyddar med omsorg för att inte skada mer än vad hon redan är skadad – och så kommer den här boken och går rakt igenom skrivande, läsande mig - genom alla lager av skydd och rakt fram till henne.

Det finns bra saker som gör ont. Vi skyddar oss mot dem också.

Tsukuru blir kärleksfullt ombedd att genomlida en sådan smärta. Löfte om lycka, riktig, filterlös lycka, finns där – det gör det hela värt den möjliga smärta han kan utsätta sig för.

Det finns så mycket i den här boken som gör ont, men som också är så mänsklig och så bekant att … den känns - och känns igen.

Kanske låter allt det här helt oförståeligt. Det gör inget. Jag lägger det ändå här. 

Det här med att det finns sådant som når fram till oss för att, kanske smärtsamt, hjälpa oss att läka är en del av allas vår upplevelse att vara människa – vare sig vi tänker på det eller inte.

“One heart is not connected to another through harmony alone. They are, instead, linked deeply through their wounds. Pain linked to pain, fragility to fragility. There is no silence without a cry of grief, no forgiveness without bloodshed, no acceptance without a passage through acute loss. That is what lies at the root of true harmony.”




"Vi kan gömma minnen men inte sudda ut den historia som skapade dem."





Man kan säkert låna den på biblioteken också.




5 kommentarer:

  1. Nu kan jag ju inte din bakgrund, men du blev kanske också sviken av någon/några och du fick aldrig en förklaring. Inga svar på dina frågor. Vet inte...

    Du borde kanske göra som Tsukuru och söka hjälp. Å varför gömma saker och skydda dom med omsorg? Är det inte bättre att ta tjuren vid hornen: "ta itu" med det förflutna, minnas istället för att förtränga och sedan lägga det hela till historien. Gjort är ju gjort. Det som hänt har hänt - med eller utan din medverkan. Så det är historia som du och alla andra får leva med...

    Men som sagt jag vet ju ingenting om dig så jag kan vara totalt fel ute. Brukar vara det - fel ute alltså...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade funderingar på om jag skulle ha kommentarsfältet igång eller inte på det här inlägget ... just för att ni kanske skulle tro att jag inte mår bra.
      Jag mår bra. Det finns kärlek och omsorg omkring mig och jag har "landat". Men det finns delar av mig som bär ärr. Vem har inte det?
      Den här boken gick rakt in och gjorde ont i allt det gamla. men på ett bra sätt - och jag ville dela det.
      Jag tror att vi alla behöver veta att vi inte är ensamma med att bära gamla, nya, ömma ärr - visst, vi har inte gått igenom samma saker, men det har gjort ont.
      Har man inte dessa upplevelser, eller ärr, - ja, då är det bara att gratulera :) jag önskar det inte på någon även om jag nu tycker om den jag är ... och det är ju tack vare alla mina upplevelser, goda och onda, som jag är den jag är :)
      Jag har nu inte gömt saker :) Bara den Eva som var jag när det gjorde ont! Gömt, och gömt ... hon är bevarad med omsorg inom mig - det kanske är mer korrekt!
      Tack för din omsorg!

      Radera
  2. Läser just nu del två av spionjägaren av Olof Frånstedt...den fd Säpochefen...spännande att se saker från hans synvinkel...han höll på att bli åtalad har jag för mig för en del han berättat.
    Spännande och bra.

    Tillönskar dig en fin afton.

    SvaraRadera
  3. En bok jag vill läsa känner jag ...
    Det är inte lätt att ta tag i sig själv utan alltid lättare att lägga skuld på andra
    Alla har vi ärr ...som vi bär med oss och vi alla känner visar på olika sätt men det måste vi också göra och förstå ...
    Jag är en person som stänger in slår av vilket tillslut visar sig i kroppen :(
    Tror utåt agerande och ta tjuren i hornen är bättre kanske ;) ???
    Tror dock att alla böcker /personer som beskriver sitt ...gör att man tar till sig lite i taget .?!?!
    Kanske också missuppfatta ?!
    Men du är underbar finaste och har en ödmjukhet till livet som få har !!
    Kramisar och omtanke till dig vännen ❤️

    SvaraRadera
  4. Alltid smärtsamt när gamla sår och ärr blir upprivna igen. Eftersom du är en betydligt starkare människa idag hoppas jag att det också gör sig påmint, hur du kom bort från eländet, hur stark du är som klarade att ta dig bort från det onda. Du är den klart klokaste av oss alla här i bloggvärlden och skriver alltid så mycket meningsfullt. Var stolt över dig själv!
    Och tack för att du följde med på vandringen och hejade fram oss. Måste ha varit därför vi klarade att både hitta Edelweiss och rätt väg ��

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...