Att släppa taget

Ibland bara är det så att vi måste släppa taget om stora viktiga frågor och funderingar vi bär på för att vi helt enkelt inte orkar bära dem.
En del kan man ha burit så länge att man inte känner igen sig själv när man inte längre har dem att bära på.
Det finns tunga saker man burit på som man t.o.m. kan sakna när man släppt taget om dem ... de nästan definierade oss som människor, och man måste kanske finna sig själv på nytt ...

Det finns en liten berättelse som beskriver hur vi ofta gör med allt det tunga, t.o.m. när vi blir erbjudna hjälp med att bära dem:

En man gick längs med landsvägen och bar på allt han samlat på sig under sitt långa liv. En del var tungt, annat inte lika så - men sammantaget så var det, varje dag, en börda att bära omkring på allt.
Han var på väg ... så som man är i livet. Och på vägen for vagnar åt bägge håll förbi honom.
En del hälsade, andra inte. En del hade han sett förut, andra inte.En dag saktade en kärra in bredvid honom och undrade om han inte ville ha lite lift bakpå släpet. "I alla fall till nästa by - det ser tungt ut det där?". Jo, mannen tog tacksamt emot erbjudandet - det var ju trots allt en bra bit kvar. 

Upp hoppade han, och mannen som erbjudit skjutsen satte fart på ekipaget medan mannen satte sig till rätta. 

För dem som såg honom sitta där, med ryggen mot färdriktningen utgjorde han en underlig syn. Rak i ryggen, med armar utsträckta åt sidorna höll han, i sina händer, stadigt i alla sina bördor ...