Om jobb och tro, kyrka och viktiga val

”Svenska kyrkan har gudstjänster på söndagar, är rik och måste hålla alla kyrkor öppna” …? Och tydligen har vi blivit alldeles för mångkulturella och tappar vår fädernelandshistorias viktiga fokus – enligt SD.

Svenska kyrkan är en del av en världsvid kyrka vars övertygelses centrum står en man som var jude, som inte såg ner på någon och hade tid för alla. Jo, han var Gud son också. Sa han (vilket vi tror på) – och det retade många (vilket vår tro också gör).

Vet gemene man vad svenska kyrkan gör i vardagen? Nej – men man är ganska säker på vad den gör för fel ;)

Jag blev inspirerad av Margaretas inlägg på bloggen Bildgatan och skulle vilja sälla mig till de positivas röst för vad svenska kyrkan gör och står för. Men läs Margaretas inlägg- jag känner att jag är alldeles för känslomässigt involverad i mitt jobb och att mitt bidrag bara skulle bli ett brinnande ”försvarstal” i min entusiasm för att skapa förståelse för något bra – men hon behöver inte försvaras, svenska kyrkan.

Man måste inte vara troende (som i kristen) för att tro på medmänsklighet, alla människors lika värde och att vänlighet är bästa ingrediensen i mötet mellan människor. Man måste inte vara troende för att arbeta i Svenska kyrkan. Man måste inte vara svenskfödd med tre svenskfödda generationer på kyrkogården heller. Men det är viktigt att man tycker om människor. Väldigt viktigt.

Det är det inte alla som gör. Tycker om människor alltså. Inte ens i svenska kyrkan – men det kan ju bero på att vi är en relativt vanlig arbetsplats med helt vanliga människor som arbetar där och resultatet blir … jo, lite som över allt annars. En människa är alltid det före allt annat. Före alla andra ”stämplar” – även i kyrkan. Så även inom svenska kyrkan begås övertramp på alla områden och uttalanden som … upprör. Förväntan på svenska kyrkan är högre än så … jag vet. Men det är vanliga människor (enda sorten som finns att tillgå) som bygger kyrkan. Sådana som du och jag. 

Vi är människor med olika övertygelser och trosinriktningar, känslomässiga personlighetspussel och later, fel och brister, gåvor och kunskaper – DET är det som kännetecknar svenska kyrkan. Den är öppen för alla. En folkkyrka.

I år är det val. Är man medlem kan man ju fundera på att rösta fram en ledning vars övertygelser och inriktningar man tycker borde styra. Där finns många av de politiska partierna representerade (som MP t.ex.) och andra, kyrkliga listor som ”Öppen kyrka för alla”.
Man kan kryssa för namn man känner igen och har förtroende för (säkert är det, på det lokala planet, politiker med som du känner igen från kommunval mm) – och sedan, när man röstat, så kan man ju säga att man gjort sitt bästa för att svenska kyrkan ska vara del av samhället på det sätt man själv vill.

Igår träffade jag några av kommande läsårs konfirmander för första gången. Att konfirmera sig är mycket av tradition, speciellt på landsbygden, men många finner här ett av de få ställen där de kan få prata om de stora frågorna och få höra, om och om igen, hur viktiga och värdefulla de är.
Som vanligt kännetecknas ett sådant möte av nyfikenhet. Vi ledare är nyfikna på dem och de på oss. En lång stund hade jag en konversation med en kille som inledde det hela med frågan ”Tror du verkligen på Gud å så?” Fem minuter senare frågade jag om han trodde att det här faktiskt kunde vara något – det här med att hänga med andra och snacka livet varje vecka, åka på läger och konfirmera sig o så. Det klockrena svaret var: ”Ja, för fan. Och du? Ni ledare är ju faktiskt helt normala.”

DET tog jag som en komplimang!