"Ibland undrar jag ..." - en fras många av oss kanske känner igen från när man möts av underligheter, knasiga beteenden eller resonemang, sorg och annat som livet slänger i ens väg. Frasen sägs ofta samtidigt som man skakar på huvudet lite eftertänksamt ... "Ibland undrar jag ...".
Men, så, ibland blir det bara tomt istället. Det är så mycket på en gång som är så underligt och knas att man till slut inte ens orkar undra - som om man undermedvetet vet att det kanske är just det som är räddningen - att inte undra.
Låter det kryptiskt? Då är inte det här inlägget för dig. Känner du igen det? Då vet du att du inte är ensam. Vi är i alla fall två.
... och visst kommer det att gå över.
Snart. Men inte än.
Jag känner igen mig! "Ibland undrar jag..." har jag tänkt mången gång. Och sedan har det stannat där. Det är som du skriver... man orkar eller vill inte tänka tanken klart. Fin helg till dig!
SvaraRadera