 |
| Goodreads sida om bok HÄR! |
Varje bok man öppnar för att läsa föregås av en gnutta hopp
om att den kommer att vara bra.
Det fanns en tid då jag tvingade mig igenom en
påbörjad bok även om jag inte tyckte den var bra – bara för att. Inte nu längre.
Tiden är för kort, böckerna för många. Men, hoppet inför var bok – ja, det är
detsamma.
En del böcker är bra på så vis att de roar. Andra är bra för
att de oroar, väcker tankar och känslor.
En del är roliga, andra sorgliga. Det finns böcker som jag
gråtit hejdlöst till – för att karaktärerna engagerat, de berör, handlingen
berör ...
Det är mänskligt, när något har blivit fel i relationer och
förklaringen inte är enkel, eller ens verkar finnas, att man lägger mycket
tankeverksamhet på vad man själv kan ha gjort för fel och det är oftast lätt att tänka sig många alternativ - det ena scenariot värre än
det andra - och av någon, förunderlig, anledning är det enklare att tänka sig att
alla andra har mer klartänkta anledningar till varför de gör om de gör och att
de är helt på det klara med hur de känner, än man själv.
Det händer att vi tar på oss en hel omvärlds totala kaos för
att vi, helt enkelt, har svårt att tänka oss någon annan utväg ur våra känslor än
att ta på oss allt och därmed sedan kunna lägga det bakom oss.
Det händer att vi inte ens försöker ta reda på sanningen –
kanske för att sanningen till och med skulle kunna göra ondare än om det,
faktisk, vore vårt fel. Någon annans svek kanske skulle göra ondare ... någon annans illvilja …
någon annans rädsla …
… och så lever vi med tanken att vi nog ska kunna leva med
våra ärr. Kanske är vi, till och med, lite stolta, efter ett tag, att vi överlevt och klarat
oss. Visst, ärren kanske är lite svullna och gör lite ont ibland - men det är ju inget
mot hur det var; såren som gjorde så oändligt ont. Vi är nu överlevare.
I Murakamis bok får Tsukuru veta, av en av sin 4 vänner, att
de inte längre vill veta av honom och att han nog förstår varför om han bara
tänker efter. Tsukuru blir så chockad att han bara kan svara ”jag förstår”.
Han tänker efter, men förstår verkligen inte. Inte mer än att det
antagligen är hans fel … De var ju hans bästa vänner, och alla fyra klippte
banden med honom utan förklaring. Nog måste det vara hans fel?
Upplevelsen förändrar honom så till den grad att han, när han väl orkar se sig
omkring igen, inte känner igen sig själv, alls, och får bygga upp sig själv på
nytt.
Sexton år senare har han nått till en punkt där han, med
hjälp, förstår att han måste ta reda på vad som hände.
Den här boken klipper till mig rakt i alla gamla sår. Det
finns en Eva som jag gömt långt inom mig och skyddar med omsorg för att inte
skada mer än vad hon redan är skadad – och så kommer den här boken och går rakt igenom
skrivande, läsande mig - genom alla lager av skydd och rakt fram till henne.
Det finns bra saker som gör ont. Vi skyddar oss mot dem
också.
Tsukuru blir kärleksfullt ombedd att genomlida en sådan
smärta. Löfte om lycka, riktig, filterlös lycka, finns där – det gör det hela värt
den möjliga smärta han kan utsätta sig för.
Det finns så mycket i den här boken som gör ont, men som
också är så mänsklig och så bekant att … den känns - och känns igen.
Kanske låter allt det här helt oförståeligt. Det gör inget.
Jag lägger det ändå här.
Det här
med att det finns sådant som når fram till oss för att, kanske smärtsamt,
hjälpa oss att läka är en del av allas vår upplevelse att vara människa – vare sig
vi tänker på det eller inte.
“One heart is not connected to another through
harmony alone. They are, instead, linked deeply through their wounds. Pain
linked to pain, fragility to fragility. There is no silence without a cry of
grief, no forgiveness without bloodshed, no acceptance without a passage
through acute loss. That is what lies at the root of true harmony.”
"Vi kan gömma minnen men inte sudda ut den historia som skapade dem."
Man kan säkert låna den på biblioteken också.
