söndag 16 februari 2020

”Meh, jag orkar inte höra mer nu …”



När vi pratar om klimatkrisen händer det, allt som oftast, att många av oss går i försvar. Vi vet alla att vi skulle kunna göra mer för klimatet – och många av oss tror att det inte kan bli bättre bara för att en själv, som individ, inte gör ALLT (hello klimatångesten). 

Men, förutsättningarna fattas oss på många områden. Områden som bara de stora ekonomiska makterna kan göra något åt. 

Så blir vi handlingsförlamade och glömmer att allt vi gör är bättre än inget och, inte minst, vår möjlighet att påverka. Det är ju lätt att skylla på marknaden – för att det är den som styr. Visst. Men utan sina kunder kan den inte det. Och. Vilka. Är. Det? 

Precis.Vi.

I samtalet med en av ”mina” ungdomar kom blogginläggets titel som en suckande kommentar. För att det kändes hopplöst. Vi kan alla, åtminstone tidvis, känna igen oss i den kommentaren.

Men det är inte hopplöst.

Det finns många positiva krafter som GÖR och inger hopp så att vi också kan orka GÖRA. Tack och lov.

Det är lätt att tänka att ju mer jag läser om klimatkrisen desto svartare kommer framtiden kännas. Desto mer hopplös. Men så behöver det inte alls vara.
Jo, kanske, om man bara läser larmrapporterna och slutar där – ja, då kommer det naturligtvis att kännas så.
Men om man verkligen gör sig ”besväret” att läsa mängder – så börjar man snart ana de positiva rörelsernas goda anda. Det finns många, många rörelser, företag. personer, föreningar (you name it) som jobbar hoppfullt. Informerar. Inspirerar.

Det händer allt för ofta att vi inte tar till oss stora företags goda samarbeten med ”vanligt” folk som hoppfulla input i debatten – för att vi avfärdar dem med tanken att de ändå bara gör det för att tjäna pengar.

Vad förväntar vi oss? Altruism? Av företag? I en värld byggd på ekonomi?

Kanske behöver vi se alla positiva steg för vad de är; steg i rätt riktning.

Här förmedlar jag dig nu lite hopp genom att länka en film som är ett samarbete mellan REI Co-op (en firma som säljer allt du behöver för att vistas i naturen - en firma vars butiker har stängt på Black Friday, bara det) och Wyn Wiley aka Pattie Gonia, en klimataktivist vars alter ego är en fotvandrande (hiking) drag queen.

Filmen, Dear Mother Nature handlar om skapandet av en inspirerande film för hur vi måste rädda Moder Jord och, just i den här filmen, specifikt hur vi måste sluta med engångplast (ett ord som har 56 800 hits på Google men inte finns som rättstavat ord i Word); Everything to Lose. 



“Your voice, your action, has power.” 
Du har betydelse för mänskligheten. Tveklöst!



För dig som vill se den färdiga inspirationsfilmen först lägger jag den längre ned!














lördag 18 januari 2020

En vacker bok


 är en fantastiskt vacker bok, i både text och illustration. 
Varmt rekommenderad!

















Se fler av hans underbara illustrationer 
på Instagram och på hans hemsida!







söndag 12 januari 2020

God fortsättning!



Till för inte alls så länge sedan kunde jag se på livsstilsklipp/läsa inlägg från mina favoriter och samtidigt som jag njöt känna att det fanns så mycket jag själv inte hittat – en längtan efter... vad?

Det var, förstår jag nu, en längtan som kom sig av att inte själv ha hittat hem.

Vi har flyttat. Igen. Vi flyttade från hus till lägenhet för ca två och ett halvt år sedan. I november förra året flyttade vi igen – till en annan lägenhet.

Många tycker nog att det var mer än lovligt galet. Vi bodde nämligen på markplan (på ena sidan lägenheten – den som räknades: ingången) – vilket kan anses vara mer än bra för ett par som, helt klart, är på gammelsidan om 50. Men, v
i bor nu på vad som räknas som fjärde våningen. Tre trappor utan hiss. 

Trivsel.

Vi har en granne under oss men inga grannar vägg i vägg eller ovanför oss. Vi har 2.75 m i tak i köket (olika takhöjd i alla rum – köket har högst). Utsikt över hustaken och en glimt av havet nu när träden är utan löv. Det knarrar i golvet på vissa ställen och när det regnar smattrar det på små halvtak över våra höga fönster.

Det är roligt att laga mat. Mysigt att städa. Underbart att sitta i köket och läsa tidningen – med radion på och brinnande ljus, oavsett tid på dygnet. Det blir fler och fler gröna växter i våra enorma fönster! Jag kan göra mig en stor kopp te och sätta mig på barstolen i vid köksfönstret, med sockklädda fötter på det gamla elementet …


Jag är hemma.










tisdag 24 september 2019

Spänning i livet


En del utövar extremsport.

Vi ska flyttar till Tre Trappor Utan Hiss.

Adrenalinkickarnas tid är när.












onsdag 18 september 2019

Duger?


Mer och mer läser jag om kroppspositivism; om hur det är dags att prat om att alla ser ut som de ser ut - utan värderingar. Hurra!

Jo, jag hör en del av er redan; Men Hälsan då? Det är inte bra att vara för tjock/smal. Så nu ska jag berätta något revolutionerande för er som tänker så: 

Det finns inte en enda tjock eller tunn människa som inte vet att hen är tjock eller tunn - som inte vet att hen borde vara x antal kilon lättare eller tyngre. Men; en skammad tjock människa kommer inte bli smalare för det (om en tjock människa får "onda ögat" på gymmet kan man ju undra vad de människorna tänker att gymmet är till för) och en alldeles för tunn person som strävar efter att gå upp i vikt behöver inte få höra hur alla andra önskar att "jag också kunde vara så smal - hur gör du?". 

Not: jo, TJOCK. För tjock beskriver hur någon/något ser ut eller är. Det ligger egentligen ingen värdering alls i ordet tjock. Någonstans genom åren har tjock blivit lika med ful "Hen är ju rätt söt, fast hen är tjock". *suckar djupt* 

Om en människa får vara som hen är så mår hen bra och då kanske det till exempel blir så här, hör och häpna;
en tjock människa börjar kanske tycka om sig själv, orka tänka positiva tankar om sig själv och då får lättare att göra valen (som att gå på gymmet, beställa salladen på restaurangen, gå den extra promenade, dansa loss på dansgolvet mm ... älska sig själv, helt enkelt) som gör att hen går ner i vikt.


Nästan raketvetenskap. Eller inte.

Men, det där med att alla duger, hörrni. Duger? Är inte det att säga att man är ok FASTÄN egentligen inte. Kan vi inte bara vara som vi är? Kanske till och med den bästa Just Den Individen vi var och än är? 


Kan vi inte bara sluta jämföra oss?