måndag 11 november 2013

Alla tankar som trängs ...



Vad är det? En skrivövning. Läs mer HÄR!


Våra erfarenheter - Våra verklighetsuppfattningar


En sommardag för ett par år sedan kom en man till min arbetsplats på jakt efter lite ekonomisk hjälp.

Ryktet föregick honom – en vilde från storstan som knarkat sönder sin hjärna och nu var helt ”out of it”. Samhällets bild av honom. Stämplad och klar – gärna för avfärd om kommunen fick önska.

Vi hade inga pengar på plats, vare sig jobbmässigt eller privat. Kreditkort är nog bra i mångt och mycket- men inte kan de ge en slant till någon som behöver inte.

Han tog det bra. Finns det inte så finns det ju inte – men vi kanske kunde höra oss för och så kunde han återkomma? Javisst. Allvarligt- ja!

Men hungern? Hade vi en macka till honom? Jo, är det något vår arbetsplats har så är det ju fika – så macka, visst kunde han få det.

Jag dukade fram i personalköket och satte på kaffe – tänkte att jag lika gärna kunde låta honom sitta ner, och göra honom sällskap. Min kollega fanns ju i bakgrunden som en trygghet.

Två världar delade tid och rum där, över kaffe och macka. Han kunde ta det lugnt en stund sa han – jag hade inga demoner med mig.

Han berättade om demonerna han slogs med nästan varje dag. Högst verkliga demoner. De hade platser i bygden där de kom fram för att sedan vilja förgöra inte ont anande människor. Och han, mannen i soffan mitt emot mig, mannen som alla stämplade som en sönderknarkad galning, agerade skyddsmur.  Han såg demonerna, visste vad de ville och tog, varje dag, på sig att skydda oss andra. Oss. Vi som stämplat honom färdig för avsändning. 

En hjälte. En hjälte som var dag fick leva med att omgivningen inte såg vad han gjorde och, dessutom, såg på honom med oförstående förakt.

Hans verklighet var inte mindre sann för honom än min var för mig. 

När vi skildes åt kunde jag inte annat än beundra hans kamp mot demoner. En skrämmande verklighet som han lever i varje dag. 

En värld med alldeles verkliga demoner.

Hans verklighet.

Min mardröm.









4 kommentarer:

  1. Du är en god människa, det är allt jag kan säga här!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack *lite generad* själv tror jag det är ren och skär förundran inför människor som orkar. Som mot alla odds på något sätt- orkar!

      Radera
  2. Oj vilken stark berättelse. Blev verkligen berörd.
    /Kiki

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack - du får mig att känna att jag lyckats förmedla min egen känsla i mötet med honom!

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...