På tal om fredspris ... Här är min kandidat!

En nyhet, den här veckan, har upptagit mycket av mina funderingar. Mycket.
Många känslor. Beundran och stolthet är två av dem. Fasa och sorg är andra.

För 3 år sedan bestämde Talibanerna att man i Swat, i en vacker dal i Pakistan, inte skulle låta flickor gå i skolan längre.  Som på så många andra ställen.

I en dokumentär, av Adam B. Ellick, berättar Malala Yousafzai, år 2009, om flickornas situation och om sina drömmar. Malala vill bli läkare.

Hon skrev dagbok under dagarna efter hotet som krävde alla flickskolors stängning 2009.

Malala slogs för flickors rättigheter  År 2011 blev hon nominerad till International Children’s Peace Prize.

Den 9 oktober, i år, sköts Malala av Talibaner. Två av hennes kamrater skadades, men Malala var målet för kulorna. Hon är 14 år. Fjorton. 

En talesman för talibanerna säger: "Hon har blivit en symbol för västerländsk kultur i området; hon har, öppet, propagerat för det. ... Låt det här bli en läxa."

Hon har 70% chans att överleva, men antagligen inte utan men. Överlever hon kommer hon antagligen skjutas igen ...

För att hon vill slåss för flickors rätt att gå i skolan. Alla barns rättighet. För att hon vågar säga det.

Läs om nyheten i DN, på SVT och SvD.