Boktjuven av Markus Zusak

Om du vill kan du väl följa med mig, så ska jag berätta något för dig. Jag ska visa dig något.  

Tyskland 1939. Landet håller andan. Döden har aldrig haft mer att göra, och det är bara början. Nioåriga Liesel Meminger bor hos en fosterfamilj. Hennes föräldrar har tagits till ett koncentrationsläger och hennes lillebror är död.  … Detta är Liesels berättelse. Och berättelsen om dem som bodde på Himmel Straße när bomberna föll.

Det finns böcker som, för en stund, gör en berättelse så levande att den faktiskt förändrar läsaren. För alltid. 

Att försöka recensera en sådan bok vore som att i fyra meningar förklara en människa. Man gör henne aldrig rättvisa.

Här skulle jag då, istället, kunna peppra hela inlägget med underbara citat ur boken – men det vore inte heller att göra boken rättvisa då de skulle vara utom kontext.

Det här var en av de få gångerna jag faktisk tittade vem som översatt boken För i det här fallet är det inte bara tack vare författaren som jag fastnat – en dålig översättning hade ju raskt satt stopp för det – men även översättaren som gjort ett fantastiskt jobb. Språkligt stakar sig inte berättelsen en endaste gång – inte en enda gång fastnar jag i texten och undra hur originalmeningen var! Det låter kanske inte som något stort – men det är det, för mig. Så, Tack! Anna Strandberg.

Döden är berättaren i den här boken. Där finns ömhet och respekt. Berättelsen låter inte ana var döden tar alla själar hen hämtar – och jag kom på mig själv med att inte ens undra …

”LITE FAKTA: Jag bär inte på någon lie eller skära. Och jag går bara klädd i svart kåpa med huva när det är kallt. Och jag har inte sådana där kraniumliknande ansiktsdrag som ni verkar gilla att förse mig med när ni har mig på distans. Vill du veta hur jag egentligen ser ut? Jag ska hjälpa dig. Gå och leta rätt på en spegel medan jag fortsätter. Jag känner mig rätt självupptagen just nu, som berättar allt det här för dig om mig, mig, mig. … Å andra sidan är du ju en människa – så du borde veta vad självfixering innebär.”

”Han var lång i sin säng och jag kunde se silvret genom ögonlocken. Hans själ satt upp. Den mötte mig. Den sortens själar gör alltid det – de bästa. De som stiger upp och säger: ’Jag vet vem du är och jag är redo. Det är inte så att jag vill det, naturligtvis, men jag följer med.’ De själarna är alltid lätta, för det är mera av dem som har delats ut. … Han låg i mina armar och vilade.”

Boken handlar om ord. Böcker, liv, döden och ord. Det skulle förvåna mig om någon bokälskare inte skulle ta den till sig på ett speciellt sätt, som, kanske, bara bokälskare kan. Älskare av ordet hittar nog mer i den än den som ”bara” vill läsa en bra berättelse.

Det här är en bok att läsa om och om igen. Jag tror att man hittar något nytt i den varje gång!

Du kan köpa den som pocket. Här, här eller här … och på en massa andra ställen också förstås! Man kan låna den på biblioteken också!