Kladdiga härskarpajer, mitt kors och storm kring Svenska kyrkan

Nu har jag försökt att sätta mig in i den diskussion, de debatter, som stormat kring Svenska kyrkan sedan terrordådet som dödade en präst, under ett gisslandrama i Frankrike, skedde.

För att försöka få ett sammanhang öppnade jag ett Word dokument och skrev ner tankar, kopierade citat och länkar. Har jag blivit klokare? Nja ... kanske, men egentligen inte. Däremot tänker jag att jag kan lägga upp det här så kanske någon mer kan dra nytta av det jag ägnat mig åt.

Du kanske har åsikt om det jag skrivit och kanske blir du arg, eller vill argumentera emot. Visst - men försök låta bli. Tänk så här: ”Jaha, det är så här debatten kan uppfattas bland vanliga döda i Sverige. Vad kan jag då bidra med för att vända detta till något positivt?” Att ge sig på andras åsikter genom att baka kladdiga härskarpajer och kasta på de man inte håller med får verkligen inte ”stackaren” att lyssna bättre. Jag lovar. Det har jag även sett bevis på i all smörja jag sett bland kommentarer och artiklar under dagens läsning. Huga!

Here goes nothing (allt med fettext är länkar):

Det skrivs väldigt mycket i media om hur kyrkan är mesig och inte står upp för sig och för kristna i världen. Hårdast blåser den nu - för och emot - i debatterna kring kampanjen #mittkors - en kampanj med en grupp på Facebook.

Kampanjen startades efter mordet på prästen i den lilla by-kyrkan i Frankrike Jacques Hamel – en präst som arbetade för samförstånd mellan kristna och muslimer, och som, antagligen, blev mördad just på grund av det. IS tog på sig dådet – vilket de verkar göra med allt som passar in i deras skräckvälde vare sig de faktiskt gjort det som hänt eller inte. Det här tyckte Kristen Opinion blev droppen och skrev det här inlägget på sin blogg samt startade sedermera kampanjen #mitt kors.

Gruppen, och kampanjen, är startat av Kristen Opinion. På deras sida skriver de i ett inlägg om #mittkors och gruppen på Facebook så här:

Tillsammans visar alla som ställt sig bakom #mittkors hur vi kan vara tusentals individer med olika bakgrunder, erfarenheter, språk, traditioner och tolkningar – men ändå förenas genom korset.

De som är FÖR den här kampanjen säger att de, genom att bära kors visar solidaritet med alla människor i världen mo terrorism och för alla kristna i världen, medan de som är EMOT menar att kampanjen gör den kristna symbolen till en symbol för ett svartvitt tänk där alla icke kristna gärna blir ”de” medan vi är ”vi” som glömt att korset är en symbol för hur Gud älskar alla människor oavsett religion (glöm nu inte att människor inte alltid är vad de gör).

Uppblandat med den här debatten surrar diskussionerna kring att Ärkebiskopen, Antje Jackelén, som företrädare för Svenska Kyrkan, inte officiellt gick ut med ett fördömande av terrordådet, mordet, på prästen i Frankrike ... och jag tänker att är det verkligen så numera att om vi inte ställer oss på torget och skriker att ”NU, härmed, är jag emot just den här handlingen”, så är vi för den? Här blir jag plötsligt trött …

Terrorism handlar om en svartvit världsbild.

Ingen enda religion har våld som en lärosats. Inte ens de kristna under sina korståg. Hur konstigt det än låter. Men fundamentalister som vill att deras sanning är den enda sanningen använder skräck för att få folk att ty sig till just deras ”rätta sanning”. Det här vet vi, om vi så bara läst historia och inte sett ett nyhetsinslag på 10 år. Det är en klassisk härskarteknik.
Förlöjligande och påförande av skuld och skam är också härskartekniker. Hoppsan där. Tänk på det om ni ger er in i läsandet av det träsk som kallas debatt- där finns enormt många exempel på det. Är det verkligen så en debatt ska vara?

Sådant händer även på det lilla samhällets nivå också - tro inte annat. Det finns de som fördömer andras leverne för ”den goda sakens skull” - även i ett grannhus nära dig - för att de vill få dem att se vad som är rätt ... kanske ... men kanske mest i diskussion med andra och inte så mycket med de som det gäller – men HÖRS gör de.

Som svar på all kritik och alla turer i debatterna om vem som ska göra vad och vem som gör fel i ljuset av terrordåden skrev Ärkebiskopen tillsammans med en katolsk biskop, rabbin och muslimska ledare i Sverige en artikel om terror och kulturkamp i Dagens Nyheter häromdagen. Du kan läsa den HÄR! Läs den. Det är bland det klokaste jag läst i det här virrvarret av åsikter.

På Twitter protesterade genast en av prästerna ur Kristen Opinion mot samarbetet till sagda artikel och beskyllde Ärkebiskopen för att samarbeta med företrädare för terrorister i denna skrivelse … It goes on and on ...

Men alla tyckte inte det var dåligt. HÄR skriver DN:s ledarskribent om förhoppningen om den artikeln kan bli startskottet på en vidare dialog. I Aftonbladet skriver Ingvar Persson en artikel om kyrkan som står upp mot terrorns världsbild, den kan du läsa HÄR. Biskop Åke Bonnier skriver det jag tänker, men med så mycket mer genomtänkta ord HÄR. Ett citat ur hans text:

”... jag vill också bära mina kors i solidaritet med alla muslimer som genom eget val vill bära sina religiösa tecken och mina judiska bröder och systrar som vill bära kippa och Davidsstjärna. Kort sagt: Jag vill bära mina kors i solidaritet med alla dem som vill uttrycka sin religiösa övertygelse och leva sitt liv utifrån det, i det offentliga rummet, utan att därmed angripa andra för deras övertygelse.”

Kristina Lindqvist skriver i sin artikel ”Inga terrorister ska avgöra vem som är min fiende” (läs den HÄR) om de anklagelser och det smaklösa kommenterandet och provocerande som sker i den här debatten och som jag inte riktigt orkar ta i.

Det är så många för och så många emot att det är omöjligt att sätta sig in i debatternas alla turer och tänk – och än mer svårt är det att förstå allt det hat som kommer fram i kommentarer (och även artiklar för den delen, om än inte så grovt där). Den sortens kommentarer som är mest hatiska och hotfulla verkar dock komma, i stort sett endast, från de som ser världen som svartvit. De som använder den glesa kammen över mänskligheten och menar att en viss sort kristna är bättre än många andra kristna och att alla muslimer är terrorister … eller i alla fall stödjer dem. Återigen; folk är så fula mot varandra i skrift att jag inte ens vill återge det här – inte ett endaste exempel.

Debatten kring att kyrkan inte gör det som är rätt är, tyvärr, inte ny det är bara anledningen som ändrats. Ärkebiskopen, som företrädare för svenska kyrkan,fick, som exempel, kritik i debatten om kristna flyktingar – bland annat i en artikel i februari i år – där viss kritik sammanfattades av Ärkebiskopen så här: ”Ni bryr er inte om kristna, ni bryr er bara om människor” (!!) och som hon sedan svarade på med DEN HÄR artikeln i DN.

Borde inte alla veta att inget är svartvitt vid det här laget? Inte debatterna, inte åsikterna, inte situationen i världen – avsett vilken situation vi pratar om – inte livet.
Vi måste fortsätta prata och debattera – verkligen - men inte på det sätt jag sett idag. Var tog vanlig nyfikenhet vägen? Var är frågan ”Hur menade du nu?”? Var är omsorgen om människorna, oavsett religion? Är vi inte först och främst människor, kanske till och med med-människor, och sedan vår tro och våra åsikter? Eller?

Turerna i pajkastningarna är fler och mångbottnade.

Jag vill inte att mitt kors ska ses på som en protest.

Vad har hänt med nåden, förlåtelsen och kärleken till vår nästa?

Mitt kors är inte ett vapen.