Alldeles nyss tittade jag på en föreläsning på TED, en plats för bra föreläsningar i alla möjliga ämnen. Jag tittade på "Skammens Pris" - en föreläsning av och med Monica Lewinsky. Den hittade jag genom att gå in på Prinsparets Stiftelse - en stiftelse som "vill jobba för att skapa ett schysstare och vänligare internet som speglas av eftertanke gällande hur vi beter oss mot varandra."
När jag började titta förstod jag först inte vem kvinnan var - men hon berättade det snart själv - och det hade väl egentligen inte spelat någon roll vem hon är - för det hon säger är viktigt, oavsett - om det inte vore för att hennes egna erfarenheter ger alla hennes ord en extra tyngd i ämnet. Ämnet? Nätmobbing och nättrakasserier.
Hon pratar om ett globalt, nytt, sätt att tjäna pengar via nätet - sociala medier inte minst. Den nya företagsidén är skam. Det tjänas pengar på skam.
"En marknad har uppstått, där offentlig förnedring är en handelsvara och skam är en industri. Hur tjänas pengarna? Klick. Ju mer skam, desto fler klick. Ju fler klick, desto fler annonsdollar. Vi är i en farlig cirkel. Ju mer vi klickar på sånt här skvaller, desto mer avtrubbade blir vi inför liven bakom det, och ju mer avtrubbade vi blir, desto mer klickar vi. Och under tiden tjänar någon pengar på någon annans lidande. Vi gör ett val med varje klick."
Vi gör ett val med varje klick.
Vi är de som klickar. Vanliga människor som du och jag. Av nyfikenhet? För att se vad alla pratar om? Inget händer ju? Jag ska ju bara klicka på länken för att ... Vad?
Nej. Tänk om den alla klickade på länkar för att se och läsa om var du?
Nej. Tänk om den alla klickade på länkar för att se och läsa om var du?
Vi pratar mycket om vår rätt till yttrandefrihet, men vi behöver prata mer om vårt ansvar gentemot yttrandefriheten. Alla vill bli hörda, men låt oss erkänna skillnaden mellan att tala med ett syfte och att tala för uppmärksamhet. Internet är en supermotorväg för detet, men att visa empati för andra på nätet gynnar oss alla och hjälper oss skapa en säkrare och bättre värld. Vi behöver kommunicera online med medkänsla, konsumera nyheter med medkänsla och klicka med medkänsla. Föreställ er bara att gå en mil i någon annans rubrik.
Se klippet HÄR. Verkligen! Gör det!
Det är textat på svenska.
Det ska jag absolut lyssna på, tänk så många klokheter man kan få veta i olika TED Talks. Just igår kväll pratade en väninna om att snickare flyr Ernst och att det bråkas (detsamma om Dr Phil) osv och jag var tvungen att fråga henne om hon läst artiklarna eller bara sett rubrikerna. Hon hade bara sett rubrikerna, för artiklarna är ju sådana där som man ska betala för. Och därmed hade hon baserat sina åsikter på rubriker utan att ha en aning om vad som sedan står i skvallerartiklarna. Det är en annan version av klickjournalistiken, att inte ens läsa "faktan". Jag sa vad jag tänker; att det är ett elände med nättidningarna för de vill ha många klick på sina rubriker och allt färre läser djuplodande artiklar i morgontidningarna. Snuttifiering.
SvaraRaderaOch sedan skriver "folk" kommentarer till skvallerklickartiklarna som gör att man inte bara blir mörkrädd utan också undrar hur vi ska komma ut från den värld som nu skapas?
Monica Lewinsky visste jag faktiskt vem det var, tror det eller inte;-)
SvaraRaderaMåste säga att jag inte verkar ha ett internetbeteende som de flesta andra. Eftersom jag inte har FB och Instagram klickar jag inte aldrig på något heller. Skvaller läser jag inte heller och har märkt att jag inte är ett dugg uppdaterat på någon front där. Å allt detta är jag faktiskt oerhört tacksam för.
Det där med skvaller har jag aldrig riktigt fastnat för. Jag läser och går vidare. Däremot tycker jag synd om de som drabbas och hängs ut...och det kan vi alla råka ut för.
SvaraRaderaSom alltid en intressant provtänkning.
/Kiki