Hon hette Naoko, och var flickvän till en av Torus vänner. När vännen tog sitt liv drev de isär, men när de båda träffas igen av en slump blir han kär och får uppleva en förälskelse som till lika delar är öm, intensiv och omöjlig. Naokos psyke är bräckligt. Hon försvinner till ett vårdhem och Toru bestämmer sig för att vänta, skriva brev och leva för några få korta besök. Samtidigt är han starkt dragen till en studiekamrat, som tydligt visar sitt intresse för honom. Toru lever i förvirring och ensamhet i spänningsfältet mellan dessa kvinnor.
Norwegian Wood är en kärlekshistoria som är intensiv på ett lågmält sätt, på en gång erotisk och oskuldsfull, lika självklar och komplicerad som kärleken själv.
Ibland kan man fastna framför en film som man egentligen inte tänkt se, men, ja, man liksom bara hamnade där. Man tycker inte den är bra, men ändå slutar man inte titta och en bra bit in i filmen blir man lite irriterad på sig själv för att man sitter där, ännu. Ändå kan man inte annat än sitta kvar – den kanske blir bra? Känner ni igen er?
Tre fjärdedelar in i den här boken konstaterade jag att jag kände så för boken. Ska man erkänna det? Författaren är omskriven och det här är boken som gjorde författaren internationellt känd. Vad är det jag missar?
Men. Det finns alltid ett men. Den är inte tråkig. Vad jag tror att jag reagerar på är att den, helt enkelt, är (för min del) lite för mycket att leva i någon annans vardag. Jag har nog med min egna krångliga tankevärld och egna vardag. Här blir får jag del av Torus. Också.
Så kommer då det befriande slutet, sådant det är, och jag ångrar inte att jag läste boken.
Men, läser jag ännu en av samma författare? Ja. För känslorna som stannar kvar när boken är slut. Ömheten. Livets krånglighet – unik endast i detaljerna. Och skörheten. Människans själsliga skörhet … och styrka.
Du kan köpa den på alla ovan nämnda förlag samt här, här eller här … och på en massa andra ställen också förstås! Man kan säkert låna den på biblioteken också!
Den finns som film också.
Jo..en och annan film har man ju fastnat vid utan att egentligen gilla filmen..man sitter och sneglar på fjärrkontrollen mest hela tiden men fortsätter titta...och .....allt som oftast faktiskt erfar jag ju en överraskning på slutet...överraskningen består av att filmen plötsligt är slut...hur gick det där till kan jag sitta där och tänka...blänga surt på fjärrkontrollen och inse att jag nog saknar en och annan grå cell i huvudet ;)
SvaraRaderaFast ibland kan det ju bli bra på slutet....fast jag minns inte när det hände sist ;)
Ha en skön Midsommardag..det ska jag ha.
Ja, nja känner inte riktigt igen mig. Har t o m lämnat bion när jag inte gillade filmen. Å böcker som inte fängslar mig efter 30 sidor lägger jag åt sidan.
SvaraRaderaNu är ju japaner och även koreaner mästare på att skriva på ett "annorlunda", i ke västerländskt sätt, så kanske... vissa koreanska filmer är ju fängslande utan att man förstår varför. Det har maken upptäckt.
Murakami har lääänge funnits på min att-läsa-lista men långre än så har jag inte kommit. Suck! Filmen har jag sett men var inte överförtjust. Boken är säkert bättre, tänkte jag. Appropå att läsa fast man inte har lust... man ska inte tvinga sig för då är det inte kul, brukar jag tänka, men ibland tvingar jag mig för att jag vet att belöningen kommer på slutet eller efteråt. All läsning är inte lätt och "bara underhållande" men mycket givande ändå.
SvaraRadera