Spökstaden av Ransom Riggs

Fortsättningen på Miss Peregrines hem för besynnerliga barn tar vid där den första boken slutar.

Efter att ha klarat sig från Miss Peregrines ö, flyr Jacob med sina nya vänner till den märkliga staden London. Där träffar de en farlig galning som heter Caul. Han visar sig vara bror till Miss Peregrine och han är ute efter barnens krafter. Jacob är den enda som kan rädda sina vänner från en säker död.

Precis som den första boken är Spökstaden full av spöklika foton som författaren har hittat hos olika samlare. Spökstaden är en besynnerlig historia med märkliga foton, ett äventyr som kan läsas av alla från 12 år och upp.

This second novel begins in 1940, immediately after the first book ended. Having escaped Miss Peregrine's island by the skin of their teeth, Jacob and his new friends must journey to London, the peculiar capital of the world. Along the way, they encounter new allies, a menagerie of peculiar animals, and other unexpected surprises.

Jag har redan skrivit om del ett, Miss Peregrines hem för besynnerliga barn av Ransom Riggs – nu har jag läst del 2, Spökstaden eller, som den heter på engelska; Hollow City. Den här gången läste jag på engelska. Varför? Nja, jag är ju bekväm med att läsa på engelska efter alla år utan annat val – och, viktigast av allt, baksidestexten. Det ÄR viktigt att man vet vad man skriver om, har läst hela boken, innan man översätter ens några få rader. Där finns en viktig skillnad. ” … London, the peculiar capital of the world” kan inte, i det här fallet, vårdslöst översättas med ”den märkliga staden London”. Snälla nå’n!

Den här gången, när jag bläddrade i boken för att se alla besynnerliga bilder så kändes de

besynnerligt bekanta och en förväntan infann sig genast. Jag tänkte att kanske, kanske kan en del 2 hålla måttet för en gångs skull?

Den håller måttet. Äventyret djupnar. Faror lurar över allt. Endast deras unika gåvor räddar dem. Inte utan rädsla eller stora mått av etiska funderingar. De är unika. Inte superhjältar utan ansvar för följderna. 

“But you can't feel bad every second, I wanted to tell her. Laughing doesn’t make bad things worse any more than crying makes them better. It doesn't mean you don't care, or that you've forgotten. It just means you're human.” 

“Just because they knew it was lost didn’t mean they knew how to let it go.” 

“I liked this idea: that peculiarness wasn't a deficiency, but an abundance; that it wasn't we who lacked something normals had, but they who lacked peculiarness. That we were more, not less.”

Nå. Om du har läst bok ett ska du absolut läsa bok två. Låter det som om du vill läsa den här boken men inte läst bok ett så gör det – då har du två bra böcker framför dig :)


Du kan köpa den här, här eller här på svenska. Den engelska versionen som jag läst finns HÄR. Böckerna finns säkerligen på en massa andra ställen också förstås! Man kan säkert låna den på biblioteken också!