Skammens pris

Alldeles nyss tittade jag på en föreläsning på TED, en plats för bra föreläsningar i alla möjliga ämnen. Jag tittade på "Skammens Pris" - en föreläsning av och med Monica Lewinsky. Den hittade jag genom att gå in på Prinsparets Stiftelse - en stiftelse som "vill jobba för att skapa ett schysstare och vänligare internet som speglas av eftertanke gällande hur vi beter oss mot varandra."

När jag började titta förstod jag först inte vem kvinnan var - men hon berättade det snart själv - och det hade väl egentligen inte spelat någon roll vem hon är - för det hon säger är viktigt, oavsett - om det inte vore för att hennes egna erfarenheter ger alla hennes ord en extra tyngd i ämnet. Ämnet? Nätmobbing och nättrakasserier.

Hon pratar om ett globalt, nytt, sätt att tjäna pengar via nätet - sociala medier inte minst. Den nya företagsidén är skam. Det tjänas pengar på skam.

"En marknad har uppstått, där offentlig förnedring är en handelsvara och skam är en industri. Hur tjänas pengarna? Klick. Ju mer skam, desto fler klick. Ju fler klick, desto fler annonsdollar. Vi är i en farlig cirkel. Ju mer vi klickar på sånt här skvaller, desto mer avtrubbade blir vi inför liven bakom det, och ju mer avtrubbade vi blir, desto mer klickar vi. Och under tiden tjänar någon pengar på någon annans lidande. Vi gör ett val med varje klick."

Vi gör ett val med varje klick.

Vi är de som klickar. Vanliga människor som du och jag. Av nyfikenhet? För att se vad alla pratar om? Inget händer ju? Jag ska ju bara klicka på länken för att ... Vad?
Nej. Tänk om den alla klickade på länkar för att se och läsa om var du?

Vi pratar mycket om vår rätt till yttrandefrihet, men vi behöver prata mer om vårt ansvar gentemot yttrandefriheten. Alla vill bli hörda, men låt oss erkänna skillnaden mellan att tala med ett syfte och att tala för uppmärksamhet. Internet är en supermotorväg för detet, men att visa empati för andra på nätet gynnar oss alla och hjälper oss skapa en säkrare och bättre värld. Vi behöver kommunicera online med medkänsla, konsumera nyheter med medkänsla och klicka med medkänsla. Föreställ er bara att gå en mil i någon annans rubrik.

Se klippet HÄR. Verkligen! Gör det! 

Det är textat på svenska.

Tacksamhet ...

Under den här bilden återkommer, varje måndag, det som förgyllt den gångna veckan. 

Gör du något liknande?  :) Länka gärna via InLinks nedan så vi kan hitta varandra!  

Tillsammans gör vi vardagen ljusare!

Idag skulle min lista kunnat vara lång - väldigt lång - och det är den, men inte nedskriven, men det kommer den att bli ... men kanske inte förrän imorgon. Jag är trött - grammatiskt korrekta meningar är överskattat!
Inatt kom vi, jag, sambon och Den Yngste, hem från London med ett försenat flyg strax efter två och strax ska jag till jobbet :) Men det har det varit värt.

Just nu är jag så väldigt, väldigt tacksam att ha fått krama om Den Äldste efter fem år. Livet spelar oss spratt och tar oss på äventyr - men ger oss också livsval och sorger vi inte rår på.
Fem år är en lång tid ... Men nu är han omkramad - länge och hårt!

Modern Classics à la Penguin #4

Läs om min utmaning HÄR!

Herman Hesse är en författare jag faktiskt läst något av. Hesse, föddes 1877 i Tyskland och dog 1962 i Schweiz. Däremellan levde han sitt liv och skrev romaner samt poesi. Det enda jag har läst är Siddhartha - en bok om den unge mannen Siddhartha som lämnar familjen och den prästerliga banan för att ge sig ut i världen och komma underfund med meningen med livet. 

Hesse började sin bokliga bana som artonåring med att jobba i en bokhandel (med inriktning på teologi och filosofi) - och söndagarna tillbringade han tydligen hellre med en god bok än med vänner på galej. En kille helt i min smak ;)

Wikipedia skriver, helt korrekt, så här (som en bra sammanfattning):

Hesse fick Nobelpriset i litteratur 1946 och Pour le Mérite för sin insats för världsfreden 1955. Hans mest kända romaner är Stäppvargen, Siddhartha, Narziss och Goldmund och Glaspärlespelet, som allesammans handlar om letandet efter andlighet utanför samhället eller om utanförskapet i sig.

När böcker brändes på bål i Nazi-Tyskland var hans böcker bland de som inte slapp undan lågorna. Säker farliga för att de uppmanade människor att tänka själva. 

Hesses böcker har inte blivit omoderna - i alla fall inte alla. Siddhartha var en av böckerna som kom ut i pocketserien Albert Bonniers Klassiker, 2012. Det var då jag bestämde mig för att, äntligen läsa den. Kanske är det till och med dags att läsa om den.
Just Siddhartha kan man ladda ner på engelska från Goodreads och läsa på en gång - gratis. Klicka HÄR!


Citatet kommer, naturligtvis, ur, just, Siddhartha:

“Words do not express thoughts very well. they always become a little different immediately they are expressed, a little distorted, a little foolish. And yet it also pleases me and seems right that what is of value and wisdom to one man seems nonsense to another.”

"Ord uttrycker inte tankar särskilt bra. Omedelbart efter att de uttalats blir de lite annorlunda, lite förvridna, lite löjliga. Och ändå känns det rätt, och glädjer mig, att det som är av värde och vist för en man verkar vara nonsens för en annan."

Tacksamhet ...

Under den här bilden återkommer, varje måndag, det som förgyllt den gångna veckan. 

Gör du något liknande?  :) Länka gärna via InLinks nedan så vi kan hitta varandra!  

Tillsammans gör vi vardagen ljusare!

Fullmånen en vacker kväll
lite mer sommar kvar
planering som känns bra
kollegie-promenad
entusiaster
udda filmer
smågodis – då och då
diskfritt kök
sport – från TV-soffan
damernas fotbollssilver
citronmeliss
kärlek
Att få läsa en bok innan den ges ut
stilla stunder
andakt
tvättade skor
glasögon
e-böcker när man ska resa
rena kläder
Hela resväskor
bärbar elektronik
tvätt-torkar-väder
god granne
snart mogna äpplen
längtan efter äppelpaj
vaniljsås

En smakebit på søndag: Moon Over Soho (Peter Grant #2) av Ben Aaronovitch

Nu är sommaren över! ... eller, nej, det får vi verkligen hoppas att den inte är - inte helt - men nu är "En smakebit på søndag" tillbaka efter sommarledigheten i alla fall.

Mari på bloggen Flukten fra Virkeligheten hjälper oss att bjuda varandra på smakbitar ur de böcker vi läser just nu. Alltid kul att få lite boktips och lite försmak. Inga spoilers! Se andras smakbitar för dagen HÄR!

Pappersböcker har varit temat hela sommaren - det har inte ens blivit lite ljudbok då promenaderna har varit ägnade åt diverse bra poddar ... och ett och annat samtal med sambon. Nu har jag precis börjat på en e-bok. 

I maj läste jag Rivers of London (Peter Grant #1) by Ben Aaronovitch och nu är det dags för del två: Moon Over Soho. Appen påstår att jag är 18%  in i boken och jag njuter av den minst lika mycket som del 1. Jag gillar humorn. Verkligen skön!

Om boken kan man läsa:

BODY AND SOUL The song. That's what London constable and sorcerer's apprentice Peter Grant first notices when he examines the corpse of Cyrus Wilkins, part-time jazz drummer and full-time accountant, who dropped dead of a heart attack while playing a gig at Soho's 606 Club. The notes of the old jazz standard are rising from the body a sure sign that something about the man's death was not at all natural but instead supernatural.Body and soul they're also what Peter will risk as he investigates a pattern of similar deaths in and around Soho. With the help of his superior officer, Detective Chief Inspector Thomas Nightingale, the last registered wizard in England, and the assistance of beautiful jazz aficionado Simone Fitzwilliam, Peter will uncover a deadly magical menace one that leads right to his own doorstep and to the squandered promise of a young jazz musician: a talented trumpet player named Richard 'Lord' Grant otherwise known as Peter's dear old dad.

Här kommer två sköna smakbitar ur boken:

“For a terrifying moment I thought he was going to hug me, but fortunately we both remembered we were English just in time. Still, it was a close call.”

“Five hundred years ago the notoriously savvy Henry VIII discovered an elegant way to solve both his theological problems and his personal liquidity crisis - he dissolved the monasteries and nicked all their land. Since the principle of any rich person who wants to stay rich is, never give anything away unless you absolutely have to, the land has stayed with Crown ever since.”

Modern Classics à la Penguin #3

Läs om min egen utmaning HÄR!

Författaren för den här veckan är en som ingen av oss missat, väl? John-Paul Sartre. Har man bara gått i skolan så har man hört namnet - om inte annat för att han är ett namn inom filosofin genom Existentialismen (som jag inte kan tillräckligt om för att förklara, men klicka på ordet så kommer ni till en sida som berättar det mesta om just det).

Sartre undersökte själv meningen med livet och kom fram till att ”existensen föregår essensen”. Med denna koncentrerade formulering menar Sartre helt enkelt att någon mening med tillvaron (essensen) fanns inte före människornas existens utan behövde i stället skapas efteråt, vilket endast kan leda till en producerad mening.

Citat kommer från DEN HÄR sidan. Så, meningen med livet är vad vi själva gör det till? Ansvarsfull. Något mänskligheten inte är så bra på  ....

I dramat Inför Lyckta Dörrar finns den väl citerade meningen: Helvetet är andra människor. Jag vet inget om dramat men är väl bekant med citatet.

Hursomhellst ... 

John-Paul Sartre, född 21 juni 1905, död 15 april 1980. En fransk författare och tillika filosof. Han mest kända filosofiska verk är nog Varat och Intet.
Sartre skrev facklitteratur, noveller, dramer och romaner. Allmänt känd är han kanske mest för brevromanen Äcklet (Nausea).

Om Äcklet kan man på Bokus (och tillika, Goodreads) sida om boken läsa:

Efter ett kringflackande liv har Antoine Roquentin slagit sig ned i en liten fransk hamnstad. För att fördriva tiden sysslar han med att fullborda ett historiskt arbete, men det inger honom ingen tillfredsställelse. Historien är död för honom, även hans eget förflutna, och han är oförmögen att upprätta kontakt med det närvarande. Lösryckt ur alla sammanhang grips han av ett oemotståndligt äckel inför sitt eget kroppsliga jag, inför själva existensen av människor och ting. Äcklet är en bok utan nåd, en av de stora tolkningarna av den moderna människans främlingskap. Med etsande inlevelse skildrar Jean-Paul Sartre en livssituation där identitetsförlust och overklighetskänsla blir till en kväljande upplevelse av tillvarons absurditet.

Sartre tilldelades 1964 Nobelpriset i litteratur men tackade nej. I sitt avböjande sa han:  

"It is not the same thing if I sign Jean-Paul Sartre or if I sign Jean-Paul Sartre, Nobel Prize laureate. A writer must refuse to allow himself to be transformed into an institution, even if it takes place in the most honorable form."

Sartre har sagt, och skrivit, mycket klokt. Mycket av det kloka är väldigt rakt på och känns sant, och därmed rätt hårt. Så, det var ett svårt val den här gången - men det får bli detta, från Äcklet, och lite längre ner vågar jag mig på en översättning ... 

“I am alone in the midst of these happy, reasonable voices. All these creatures spend their time explaining, realising happily that they agree with each other. In Heaven's name, why is it so important to think the same things all together. ”

Jag är ensam bland dessa förnöjda, förnuftiga röster. Alla dessa varelser spenderar sin tid med att förklara och inser glatt att de håller med varandra. Varför, i himlens namn, är det så viktigt att alla tänker lika.

Instagram

När jag inte hinner blogga så är det nog så att jag i alla fall hunnit med ett Instagram-foto eller två. Sensommaren ska ju dokumenteras ... eller nå't :)

Har ni också Instagram men jag inte följer er så lägg till ert Insta-namn i kommentarerna så jag kan hitta er ... om ni vill ha en följare till :) 

Själv heter jag evatrillian - ingen är förvånad!

En helgbild

Igår var vi i Lysekil och gôttade oss med lite promenad, glass, kaffe och Pokémon Go! i solskenet! Det var så himla skönt! Till och med kaffemuggen var med på det hela :)

Tacksamhet ...

Under den här bilden återkommer, varje måndag, det som förgyllt den gångna veckan. 

Gör du något liknande?  :) Länka gärna via InLinks nedan så vi kan hitta varandra!  

Tillsammans gör vi vardagen ljusare!

länkar t tacksamhet i veckorna
lugn jobbstart
soligt avslut på en regnig dag
mer plommon!
långpromenad
goda mackor
ära plommon direkt från trädet
familjeannons
”riktigt” kaffe
bra svensk litteratur
tid för eftertanke
mediciner
tid att sätta sig in i diverse
musik till arbetet
återigen, om och om; tålamod
gott samarbete
att rensa ut
uppskattning
läsa saga
bebis-snack – livets hemligheter
kolasås
min kaffekanna i blå emalj
stunden på kv då BH:n åker av
rester till matlådor
medalj-glädjen i OS
sol och blå himmel
en dag utomhus

Hur kan jag ha missat det här?

En av mina absoluta favoritfilmer bland alla de som mina barn tyckte om är Pete's Dragon - Peter och Draken Elliot! 

Det var en spelfilm med den tecknade draken Elliot - osynlig för alla utom Pete.

Nu har de gjort om den. Ingen musical den här gången ;) 
Det är väl för mesigt för dagens actionhungriga biobesökare, kanske.

Den hade premiär igår i USA - och kommer till Sverige den 14:e oktober.

I första filmen var Pete en föräldralös pojke som rymde från sina elaka fosterföräldrar -

 i den nya är han överlevare i en bilolycka som dödar båda föräldrarna.

Tidstypiska skillnader?

Oavsett - de är så olika att jag inte allas tror den nya kommer förstöra den gammal för mig - så jag ska absolut se den! Kanske kan jag få med mig Den Yngste - även om han också är vuxen numera.

De har behållit Elliots charmiga underbett!

♫ ♪ Så bra - men sorgligt aktuell ... fortfarande!

How many roads must a man walk down

Before you call him a man?

How many seas must a white dove sail

Before she sleeps in the sand?

Yes, and how many times must the cannon balls fly

Before they're forever banned?

The answer, my friend, is blowin' in the wind

The answer is blowin' in the wind.

Yes, and how many years can a mountain exist

Before it is washed to the sea?

Yes, and how many years can some people exist

Before they're allowed to be free?

Yes, and how many times can a man turn his head

And pretend that he just doesn't see?

The answer, my friend, is blowin' in the wind

The answer is blowin' in the wind.

Yes, and how many times must a man look up

Before he can see the sky?

Yes, and how many ears must one man have

Before he can hear people cry?

Yes, and how many deaths will it take 'til he knows

That too many people have died?

The answer, my friend, is blowin' in the wind

The answer is blowin' in the wind.

Modern Classics à la Penguin #2

Läs om min utmaning HÄR!

Den här veckans författare var mig helt okänd. John Kennedy Toole. Han skrev två böcker och båda gavs ut efter hans död (självmord, 32 år gammal).
Är det de författarna (artisterna) som blivit mest mytomspunna? De som ingen visste något om (litterärt, kändis-vis) innan de dog - de som man sedan kunde ponera kring - gissa hur de var- och sedan lägga ihop folks tyck och tänk så de blev större på jorden än när de levde? De som ingen såg bli gamla och skröpliga? 

Nåväl.

John Kennedy Toole, 17 december 1937 -26 mars 1969, skrev The Neon Bible  (Neonbibeln) först och sedan A Confederacy of Dunces (Dumskallarnas sammansvärjning) - varav den senare, som inte kom ut förrän 1980, gav honom (postumt) Pulizerpriset 1981. 

Hos Adlibris kan man om Dumskallarnas Sammansvärjning läsa följande:

Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole har kallats "en av de roligaste böcker som någonsin skrivits". Här stiger Ignatius J. Reilly rakt in i världslitteraturen: oformligt fet, otroligt lat och oförväget stridslysten, ett mellanting mellan Helan och Don Quijote med en omättlig aptit på popcorn, varm korv och dåliga filmer. På sitt enmanskorståg mot den moderna tiden och på jakt efter ett lagom lättsamt jobb hamnar han i en serie vanvettiga äventyr som styrs av sin egen inre logik mot katastrof.

John Kennedy Tooles debutbok från 1980 väckte stor uppmärksamhet när den kom ut och hyllades unisont av såväl läsare som kritikerkår. Toole själv fick aldrig njuta av framgången. Han skrev romanen redan på 1960-talet och försökte fruktlöst få den publicerad under sin livstid. Frustrerad och djupt deprimerad av motgångarna tog han sitt liv 1969, 32 år gammal. Det är tack vare hans mor som boken fick alla de läsare den nu förtjänar. Hon gav aldrig upp kampen att ge ut sonens roman, som hon så starkt trodde på.

De kom ut i omvänd ordning, hans  böcker. Boken han skrev först, Neonbibeln, kom inte ut förrän 1989.

Ingen av böckerna finns nu att få tag i på svenska. Kanske på Bokbörsen eller i ett fysiskt antikvariat. 

Citatet jag valt kommer ur Neonbibeln - boken som Toole skrev som väldigt ung (sextonåring):

“If you were different from anybody in town, you had to get out. That's why everybody was so much alike. The way they talked, what they did, what they liked, what they hated. If somebody got to hate something and he was the right person, everybody had to hate it too, or people began to hate the ones who didn't hate it. They used to tell us in school to think for yourself, but you couldn't do that in the town. You had to think what your father thought all his life, and that was what everybody thought.”

Neonbibeln blev tydligen film. Läs om den HÄR, på svenska och HÄR på engelska (inte mycket).

Kladdiga härskarpajer, mitt kors och storm kring Svenska kyrkan

Nu har jag försökt att sätta mig in i den diskussion, de debatter, som stormat kring Svenska kyrkan sedan terrordådet som dödade en präst, under ett gisslandrama i Frankrike, skedde.

För att försöka få ett sammanhang öppnade jag ett Word dokument och skrev ner tankar, kopierade citat och länkar. Har jag blivit klokare? Nja ... kanske, men egentligen inte. Däremot tänker jag att jag kan lägga upp det här så kanske någon mer kan dra nytta av det jag ägnat mig åt.

Du kanske har åsikt om det jag skrivit och kanske blir du arg, eller vill argumentera emot. Visst - men försök låta bli. Tänk så här: ”Jaha, det är så här debatten kan uppfattas bland vanliga döda i Sverige. Vad kan jag då bidra med för att vända detta till något positivt?” Att ge sig på andras åsikter genom att baka kladdiga härskarpajer och kasta på de man inte håller med får verkligen inte ”stackaren” att lyssna bättre. Jag lovar. Det har jag även sett bevis på i all smörja jag sett bland kommentarer och artiklar under dagens läsning. Huga!

Here goes nothing (allt med fettext är länkar):

Det skrivs väldigt mycket i media om hur kyrkan är mesig och inte står upp för sig och för kristna i världen. Hårdast blåser den nu - för och emot - i debatterna kring kampanjen #mittkors - en kampanj med en grupp på Facebook.

Kampanjen startades efter mordet på prästen i den lilla by-kyrkan i Frankrike Jacques Hamel – en präst som arbetade för samförstånd mellan kristna och muslimer, och som, antagligen, blev mördad just på grund av det. IS tog på sig dådet – vilket de verkar göra med allt som passar in i deras skräckvälde vare sig de faktiskt gjort det som hänt eller inte. Det här tyckte Kristen Opinion blev droppen och skrev det här inlägget på sin blogg samt startade sedermera kampanjen #mitt kors.

Gruppen, och kampanjen, är startat av Kristen Opinion. På deras sida skriver de i ett inlägg om #mittkors och gruppen på Facebook så här:

Tillsammans visar alla som ställt sig bakom #mittkors hur vi kan vara tusentals individer med olika bakgrunder, erfarenheter, språk, traditioner och tolkningar – men ändå förenas genom korset.

De som är FÖR den här kampanjen säger att de, genom att bära kors visar solidaritet med alla människor i världen mo terrorism och för alla kristna i världen, medan de som är EMOT menar att kampanjen gör den kristna symbolen till en symbol för ett svartvitt tänk där alla icke kristna gärna blir ”de” medan vi är ”vi” som glömt att korset är en symbol för hur Gud älskar alla människor oavsett religion (glöm nu inte att människor inte alltid är vad de gör).

Uppblandat med den här debatten surrar diskussionerna kring att Ärkebiskopen, Antje Jackelén, som företrädare för Svenska Kyrkan, inte officiellt gick ut med ett fördömande av terrordådet, mordet, på prästen i Frankrike ... och jag tänker att är det verkligen så numera att om vi inte ställer oss på torget och skriker att ”NU, härmed, är jag emot just den här handlingen”, så är vi för den? Här blir jag plötsligt trött …

Terrorism handlar om en svartvit världsbild.

Ingen enda religion har våld som en lärosats. Inte ens de kristna under sina korståg. Hur konstigt det än låter. Men fundamentalister som vill att deras sanning är den enda sanningen använder skräck för att få folk att ty sig till just deras ”rätta sanning”. Det här vet vi, om vi så bara läst historia och inte sett ett nyhetsinslag på 10 år. Det är en klassisk härskarteknik.
Förlöjligande och påförande av skuld och skam är också härskartekniker. Hoppsan där. Tänk på det om ni ger er in i läsandet av det träsk som kallas debatt- där finns enormt många exempel på det. Är det verkligen så en debatt ska vara?

Sådant händer även på det lilla samhällets nivå också - tro inte annat. Det finns de som fördömer andras leverne för ”den goda sakens skull” - även i ett grannhus nära dig - för att de vill få dem att se vad som är rätt ... kanske ... men kanske mest i diskussion med andra och inte så mycket med de som det gäller – men HÖRS gör de.

Som svar på all kritik och alla turer i debatterna om vem som ska göra vad och vem som gör fel i ljuset av terrordåden skrev Ärkebiskopen tillsammans med en katolsk biskop, rabbin och muslimska ledare i Sverige en artikel om terror och kulturkamp i Dagens Nyheter häromdagen. Du kan läsa den HÄR! Läs den. Det är bland det klokaste jag läst i det här virrvarret av åsikter.

På Twitter protesterade genast en av prästerna ur Kristen Opinion mot samarbetet till sagda artikel och beskyllde Ärkebiskopen för att samarbeta med företrädare för terrorister i denna skrivelse … It goes on and on ...

Men alla tyckte inte det var dåligt. HÄR skriver DN:s ledarskribent om förhoppningen om den artikeln kan bli startskottet på en vidare dialog. I Aftonbladet skriver Ingvar Persson en artikel om kyrkan som står upp mot terrorns världsbild, den kan du läsa HÄR. Biskop Åke Bonnier skriver det jag tänker, men med så mycket mer genomtänkta ord HÄR. Ett citat ur hans text:

”... jag vill också bära mina kors i solidaritet med alla muslimer som genom eget val vill bära sina religiösa tecken och mina judiska bröder och systrar som vill bära kippa och Davidsstjärna. Kort sagt: Jag vill bära mina kors i solidaritet med alla dem som vill uttrycka sin religiösa övertygelse och leva sitt liv utifrån det, i det offentliga rummet, utan att därmed angripa andra för deras övertygelse.”

Kristina Lindqvist skriver i sin artikel ”Inga terrorister ska avgöra vem som är min fiende” (läs den HÄR) om de anklagelser och det smaklösa kommenterandet och provocerande som sker i den här debatten och som jag inte riktigt orkar ta i.

Det är så många för och så många emot att det är omöjligt att sätta sig in i debatternas alla turer och tänk – och än mer svårt är det att förstå allt det hat som kommer fram i kommentarer (och även artiklar för den delen, om än inte så grovt där). Den sortens kommentarer som är mest hatiska och hotfulla verkar dock komma, i stort sett endast, från de som ser världen som svartvit. De som använder den glesa kammen över mänskligheten och menar att en viss sort kristna är bättre än många andra kristna och att alla muslimer är terrorister … eller i alla fall stödjer dem. Återigen; folk är så fula mot varandra i skrift att jag inte ens vill återge det här – inte ett endaste exempel.

Debatten kring att kyrkan inte gör det som är rätt är, tyvärr, inte ny det är bara anledningen som ändrats. Ärkebiskopen, som företrädare för svenska kyrkan,fick, som exempel, kritik i debatten om kristna flyktingar – bland annat i en artikel i februari i år – där viss kritik sammanfattades av Ärkebiskopen så här: ”Ni bryr er inte om kristna, ni bryr er bara om människor” (!!) och som hon sedan svarade på med DEN HÄR artikeln i DN.

Borde inte alla veta att inget är svartvitt vid det här laget? Inte debatterna, inte åsikterna, inte situationen i världen – avsett vilken situation vi pratar om – inte livet.
Vi måste fortsätta prata och debattera – verkligen - men inte på det sätt jag sett idag. Var tog vanlig nyfikenhet vägen? Var är frågan ”Hur menade du nu?”? Var är omsorgen om människorna, oavsett religion? Är vi inte först och främst människor, kanske till och med med-människor, och sedan vår tro och våra åsikter? Eller?

Turerna i pajkastningarna är fler och mångbottnade.

Jag vill inte att mitt kors ska ses på som en protest.

Vad har hänt med nåden, förlåtelsen och kärleken till vår nästa?

Mitt kors är inte ett vapen.

Tacksamhet ...

Under den här bilden återkommer, varje måndag, det som förgyllt den gångna veckan. 

Gör du något liknande?  :) Länka gärna via InLinks nedan så vi kan hitta varandra!  

Tillsammans gör vi vardagen ljusare!

snart-är-det-dags-e-post från teatern i London
Instagram-pauser på en långpromenad
sakta lunk
nya idéer
stödstrumpor
pokénad-bekanta
vackra hotfulla moln
böcker som ”skaver”
nya lurar med regnbågssladd
egen bloggutmaning
spektrum
böcker lästa i juli
krusbär
mogna plommon
trevliga bekanta
pratglada
rotsaker
storkok
Snyggaste anteckningsboken invigd
matlåderuljangsen påbörjad

Där finns en röst inom dig
Som viskar, varje da',
"Jag känner vad som är rätt för mig
Och detta känns ej bra."
Ingen lärare, predikant, förälder, vän,

Eller vis man kan bestämma

Vad som är rätt för  dig - bara lyssna

Till din inre stämma.

- Shel Silverstein

Böcker lästa i juli

Furiously Happy av Jenny Lawson
En bok om Jennys upplevelser – om Jennys eget liv och alla otroligt underliga historier som uppkommer av hennes depressioner och fobier – hon har en hel del att dras med. Stundvis hysterisk. Ibland med nyttiga inblickar i någon annans verklighet. Orkade inte med de hysteriskt galna – skummade lite då och så – gillade verkligen andra bitar. En 3:a
ADLIBRIS


Everything, Everything av Nicola Yoon
Young Adult. Aningens förutsägbar. Tror man. Tills man närmar sig slutet. Men, först tanker man att nej, så kan det ju inte vara, det vore ju allt för hemskt ... men … si … Den var väldigt lättläst och höll mig förtrollad en lång skön semestereftermiddag. En 4:a
OBS! Den kommer ut på svenska i september. Ingenting och allting.
ADLIBRIS


The Kraken Wakes av John Wyndham
Dystopisk klassiker som tilltalade mig. John Wyndham skriver fantastiska böcker – men de är inte snabba. Det märks att de inte är skrivna i vårt snabba samhälle, och det är rätt skönt. Inte helt lätt – man vill gärna skumma och komma vidare- men det tillåter inte Herr Wydhams texter. Man måste ta sig tid. Nyttigt. Lite skönt att landa i en bok för att man inte kan annat – i alla fall när boken är bra. Den här fick en 4:a
ADLIBRIS


Harry Potter and the Half-Blood Prince & Harry Potter and the Deathly Hallows (Harry Potter #6 & #7) av J.K. Rowling
Ja, här är det inte mer att saga än 5:or – rakt av. De sista tre böckerna i serien är helt enkelt bäst.
Teatern hägrar – om tre veckor sitter vi på teatern i London och ser Harry Potter and The Cursed Child, två kvällar i rad. Ska inte läsa den i bokform innan dess. Men sen så :)



Bildhuggarens dotter av Tove Jansson
Tove Jansson. Att läsa hennes böcker är som att kliva in i en nostalgisk bubbla – lite vemod lite längtan och lite … sagolikt. En fantastisk bok. En 5:a
BOKUS

The Phantom tollboth av Norton Juster
En klassik barnbok – bara inte I Sverige. Desto mer så i England och USA. En klassiker i stil med Momo eller/och Den oändliga historien. Fylld med klyschor – lite på gränsen till mycket kanske. En 4:a
ADLIBRIS


The Chrysalids av John Wyndham
Liksom The Kraken Wakes är det här en bok som kräver sin läsares tålamod. Den är långsammare än dagens texter. Även den här gången gillar jag det. Kanske till och med mer i den här berättelsen som har inslag av fantasy … eller är det Sci-fi? Ibland är det inte helt lätt att dra en gräns mellan genrerna!
Även den här fick en 4:a av mig.
ADLIBRIS


Det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan
En feel-good-roman. Tänkte att, ja, det låter ju bra. Men det var det inte. Så är det bara, jag gillar inte små söta historier med klassiska könsroller. Ändå läste jag hela – och gillade recepten längst bak – så jag ger den en 2:a
ADLIBRIS


A Gathering of Shadows (Shades of Magic #2) av V.E. Schwab
Fortsättningen på A Darker Shade of magic som jag läste förra året och som jag gav en 5:a. Fortsättningen svek inte – den här var minst lika bra. Men nu då? Fortsättning på den här? Jo, i februari nästa år kommer A Conjuring of Light – den sista boken i serien. Den ser jag fram emot! Den här, A Gathering of Shadows, får en 4:a – den kändes lite utdragen, som för att spara på karamellen, s.a.s.
ADLIBRIS


Magikerna (Magikerna #1) av Lev Grossman
Ah. Här kommer den bok jag har svårast att samla mina tankar omkring. Magi. Skolor över världen. Andra som lär sig magi på egen hand. Farligt. Ändå är det här inte alls att jämföra med Harry Potter – vars namn faktiskt nämns i en av böckerna (läser nu del två, snart klar). Det här är ... å ena sidan mer verklighetsknutet – det handlar om ungdomar med alla problem ungdomar kan ha med skola, image med mera fast med magi som extra problem/personlighet/kunskap – men å andra sidan knutet till en barnboksvärld som är på gränsen till infantil och inte tilltalar mig ett dugg. Frustrerande och intressant. Tråkig men bra. Jag läser vidare i serien (tre delar) – den här delen får en 3:a.
BOKUS

Man kan säkert låna den på biblioteken också.

Modern Classics à la Penguin #1

Sugen på att utmana mig själv lite (inga överdrifter - det här räcker) så köpte jag 100 Postcards from Penguin Modern Classics för att varje vecka framöver lära mig lite mer modernt klassiska författare - tillsammans med er, tänkte jag. :) Ja, ni kan ju välja bort det - men jag ska försöka göra detta ... i 100 veckor. Go, me!

En i taget, i den ordning de ligger i boxen, vare sig jag vet vilka de är eller inte. Lite om författaren (med länkar för den som vill veta mer), en bild på vykortet och ett citat jag gillar, vare sig jag hört det förut eller inte. Here we go.

Truman Capote. Författaren till Breakfast at Tiffany's - Frukost på Tiffany's - (från 1958) som också blev film med Audrey Hepburn där hon spelar huvudrollen som Holly Golightly (underbart efternamn).

Truman Capote, född som Truman Streckfus Persons, September 30, 1924 – June 27, 1984 blev, som författare, enligt internet, mest känd för sin bok In Cold Blood - A True Account of a Multiple Murder and Its Consequences (Med kallt blod), från 1965, som han, under fyra år, skrev med viss hjälp av sin vän Harper Lee, författare till To kill a mockingbird (Dödssynden). Själv har jag inte läst varken den ena eller den andra (eller något annat han skrivit heller för den delen - det finns ju mer) men sett filmen Breakfast at Tiffany's med Hepburn och George Peppard. Nu är jag lite sugen på att läsa den. Citaten är många, och bra. Ur sagda bok valde jag följande citat: 

“… A person ought to be able to marry men or women or – listen, if you came to me and said you wanted to hitch up with Man o’ War, I’d respect your feeling. No, I’m serious. Love should be allowed. I’m all for it. Now that I’ve got a pretty good idea what it is. Because I do love José – I’d stop smoking if he asked me to. ... It’s a bore, but the answer, is good things only happen to you if you’re good. Good? Honest is more what I mean. Not law-type honest – I’d rob a grave, I’d steal two-bits off a dead man’s eyes if I thought it would contribute to the day’s enjoyment – but unto-thyself-type honest."

Gårdagens 2 bästa YouTube-klipp

Thx, Tuben!