torsdag 29 november 2018

Tanten tänker att nu j .... sjutton heller!


Det intressantaste svaret jag kan ge på frågan "Vad hände?"  (vilket är givet när någon får syn på min gipsade arm) är; *Flin* "Jag hade trevligt i Berlin."  Då är det så att man kan se vad de tänker. Och vad de tänker är åldersrelaterat, jag lovar. 15 - 40 år gamla (ca, så klart) flinar lite genant och tänker (med stor sannolikhet) "Är inte hon för gammal?/I hennes ålder?". 40 - 60 flinar glatt och svaret följer tanken: "Ja, det är i vår ålder man vet hur man har kul" (och variationer på detsamma - OBS! återigen inte alla, såklart). Äldre än 60 svarar: "Ja, man måste se sig för, var man än är".

Gipsad och läkande kom ett brev hem med en enkät. Den skulle fyllas i för att kartlägga min fraktur tillsammans med alla andras ... i min ålder? Antar jag. Frågorna handlade om ifall  jag är en förvirrad människa som ofta bryter mig och blanketten började med att det kunde lika gärna vara släkt eller vårpersonal som fyllde i. Helt ok. Jag fyllde själv i - nekade förvirring, tidigare brutna ben och konstaterade frånvaro av obalans.

Två veckor senare kommer svaret på en remiss jag inte visste om var skickad. Det är 10 månaders väntetid, fick jag veta - för att kolla upp om jag har benskörhet.

Aldrig! har jag haft åldersnoja - men det är svårt att inte tänka tankarna när man får ett sådant brev - en remiss skickade angående mig, helt ovetande om att någon tycker att det tydligen behövs, nu när Tant brutit handen?

Ska förmynderiet börja redan nu? 



Nej - vet ni vad!









fredag 16 november 2018

Att vara en vuxen


Ni som varit med här ett tag vet att jag jobbar med barn och ungdomar. Ett jobb  jag verkligen älskar. Skillnaden mellan att jobba med människor i vuxen ålder och människor 0 - 18 år är nog frekvensen på en del individers humörsvängningar. Man lär sig ganska snart att hålla en jämn, förhoppningsvis trygg, nivå själv så att man kan mötas på deras väg upp och ner! 

Man lär sig också att "barn & ungdom" inte är den homogena grupp samhället vill ha dem till. De är individer.

Något av det som gör mig mest allergisk i konversationer med andra vuxna är när de pratar om barn som "vår framtid". Snälla någon. De är, allra främst, vår nu, vårt hela tiden ... och vi är deras trygghet och möjliggörare - fokusera på det!

Vad vill jag nu då? Jo, jag vill berätta om ett samtal jag råkade höra en snutt av och som satte igång mina tankar. Jag satt och väntade på ett stort gäng fikasugna 15-åringar när jag hör första klicken komma in. Vad jag hör är slutet på en (anar man) längre diskussion:

1: Ja, hon sa att de är mer som kompisar nu, liksom.
2: Det är exakt så jag har det och jag gillar det inte. Jag minns när man var mindre och mamma var mamma, liksom. Det var så mysigt!

Mest gör de där replikerna mig sorgsen. Jag ser dem, träffar dem - de är inte majoritet - men de finns; de som tar igen sin ungdom nu, genom sina barn. Mer eller mindre - i olika grader. Visst, det finns mängder med anledningar till att det blir så - lika många som det är individer inblandade ... men den fina uppgiften att få vara förälder den slår ju allt, så det är sorgligt att det inte kan få vara det största i relationen till barnet.. 
Det är svårt att vara kompis OCH förälder. Men det går att vara en förälder ens barn är vän med. 

Mina funderingar går också kring hur föräldrar är mot varandra. Är det lättare att ha negativa åsikter kring hur andra är med sina barn/uppfostrar än att stötta de föräldrar man har i sin närhet i att vara goda förebilder och trygghetsbärare?

"Var den vuxne du behövde när du var yngre" - och det kommer inte att vara en av alla kompisarna de redan har! Kanske kan det citatet gälla i fler aspekter - även som den vuxne du som barn behövde att dina egna föräldrar hade i sina liv.

Mina funderingar kring detta kommer att fortsätta länge till.










måndag 12 november 2018

Vår egen bekvämlighet framför allt? Bestämmer vi det ens själva?


Det är inget nytt - att människan är en bekväm varelse. All uppfinningar tyder på det. Det och vår tävlingsinriktning. Vi älskar att vinna. Men ändå ... mest av allt vill vi vara bekväma. "Unna oss".

Någon stans tror människan att hon måste ge upp ALLT som är bra för henne själv (bra som i bekvämt) för att rädda jorden - och visst måste vi ändra på mycket, helt klart ... men inte allt. När nu alternativet är att inte ha en jord för kommande generationer så är det ju svårt att se något alternativ, trots allt.

Så vad gör vi då? Främst inbillar vi oss, som individer, att det lilla vi kan göra inte skulle göra någon skillnad. Fastän vi vet att om alla bara gjorde sitt bästa så är det svårt att stoppa över 7,5 miljarder människor.

Jo, nog är det så att inte alla förstår allvaret - avsett om det är för att de faktiskt inte förstår eller för att de inte vill förstå - men vi kan inte skylla på dem, vi som inser allvaret.

Allt detta vet ni och undrar "var vill hon komma"?

JO, till ett exempel på hur vi inte tillåts tänka själva. Vi curlas. Av de som vill tjäna pengar.

Den stora matjätten Iceland Foods i Storbritannien har bestämt sig för att HELT eliminera palmolja i sitt utbud. Suveränt bra. Det tycker de också. De tänkte också att "kan vi så kan fler" och "för att vi gjort det, vill vi berätta om det" - så, som julreklam ville de använda en film gjord av Greenpeace. Sagt och gjort. En julreklam som är rakt på sak och inte bara gullig. Den gör människor obekväma. Ajajbaja! Så  den får inte visas i TV. Det har Storbritanniens instans (ASA & CAP) för kontroll över reklam bestämt och de tycker inte att reklamen följer "the political rules of the BCAP code"

När en del får sin bekvämlighet hotad blir de arga. Kasinoreklam och annan reklam för mängder med saker vi inte behöver (socker, plast, alkohol  ....) - det mår inte människan dåligt över - men ett påstående/agerande för att rädda jorden? Tydligen "a big nono".

Om en firma så stor som Iceland själva hade valt bort reklamen för att den faktiskt inte sålde varor för dem så kunde det ju förklaras ( som så mycket annat) med att den årliga ekonomiska vinsten bestämde det - men det är ju de som vill ha den.

Läste, bland annat, DEN HÄR artikeln inför det här inlägget - och, bland kommentarerna, finns även kommentaren att (inte ordagrant översatt) "Iceland Foods hade ändå inte så mycket palmolja i sitt sortiment, så det var ju inte så svårt för dem - så varför ska de tro att de är bättre än alla andra". En typiskt kommentar av någon som inte orkar bli obekväm.

Det är också något människan håller på med: berätta för guds skull inte om du gör något bra. Det är fult att skryta! Att vara stolt över att göra något bra är inte skryt - det är det bara andra människors dåliga samvete som tycker!

Här kommer i alla fall en bra reklamfilm - det är bara i brittisk TV den är förbjuden:





Se den HÄR, hos Greenpeace, med svensk text!




tisdag 6 november 2018

4 dagar i bilder :)



Från Gardermoen till Berlin


Med bio första kvällen
IMAX
Bohemian Rhapsody - såklart



Muren - första anhalt!







Mat!
Åt så mycket god vegansk mat under de här dagarna!



Många coola byggnader ...



... - även kyrkor




Mer mat!



:)




Vy från Tiergarten



- igen!



HÄR åt vi vegansk lax som var så infernaliskt god 
att vi bara satt och himlade med ögonen!



Allt har ett slut - jag drog ut lite på det



... genom att snubbla
Tanter ska se sig bättre för!



Ortoped-akuten roade i alla fall!


Naturligtvis är det höger hand - då jag är extremt högerhänt - 
annars hade det ju inte varit någon sport ;)

Kommer kommentera hos er andra i lagom takt ;)









torsdag 1 november 2018

Tack för tips om tips för Berlinresan!


Snart dags att ge mig av. Berlin nästa. Det enda jag inte packat med mig är maken ... stackar'n!

Nåväl. Lösa planer för dagarna i Berlin. Endast två saker är spikade i schemat; Bohemian Rhapsody på bio ikväll och en middag med sonen och några av hans vänner imorgon! 

Jag  är inte bra på att ge mig hemifrån - men jag är bra på att var iväg ... om det ens låter logiskt. Men ni som känner lika dant förstå säkert vad jag menar :) 






Film-trailer i all ära - här är originallåten: