Det är lätt att hamna i ett jakt på fina upplevelser, goda möten, meningsfullhet ...
Vi människor vill hitta betydelse och, inte minst, bekräftelse på att vi hittat rätt.
I den värld som är internets sociala medier blir det lätt sammanfattat i en jakt på positiva kommentarer.
Under en lång paus från bloggen har jag kommit underfund med att jag saknar bloggandet - men inte funderingarna kring vad jag ska skriva, vilket för mig har handlat alldeles för mycket om hur det kommer att tas emot, hur reaktionerna ska bli - jag vill ju så gärna att alla förstår - och det blir lätt, i sin tur, en jakt på bekräftande kommentarer (tystnaden när ämnet är "känsligt" är extra tydlig på Instagram).
Att följa bloggutmaningar blev därför en lätt väg för att hålla bloggen levande utan att behöva tänka så mycket ... men är det vad jag vill? Nej, det är ju inte det! Inte främst. Absolut inte bara.
Att följa bloggutmaningar blev därför en lätt väg för att hålla bloggen levande utan att behöva tänka så mycket ... men är det vad jag vill? Nej, det är ju inte det! Inte främst. Absolut inte bara.
Det jag skriver här är mina tankar - min berättelse. Inte någon annans.
Du tänker möjligtvis annorlunda - och det är som det ska.
Bilden här ovan är från härom kvällen när jag och min man var ute på Stångehuvud här i Lysekil där vi bor. Vi känner inte människorna som med sina silhuetter kom med i bild - men jag känner samhörighet med dem. Vi sökte oss dit ut på klipporna allihop - stannade en stund och njöt av samma vy.
