Något svårt verkligen förenklat

Spänning i livet

En del utövar extremsport.

Vi ska flyttar till Tre Trappor Utan Hiss.

Adrenalinkickarnas tid är när.

Duger?

Mer och mer läser jag om kroppspositivism; om hur det är dags att prat om att alla ser ut som de ser ut - utan värderingar. Hurra!

Jo, jag hör en del av er redan; Men Hälsan då? Det är inte bra att vara för tjock/smal. Så nu ska jag berätta något revolutionerande för er som tänker så: 
Det finns inte en enda tjock eller tunn människa som inte vet att hen är tjock eller tunn - som inte vet att hen borde vara x antal kilon lättare eller tyngre. Men; en skammad tjock människa kommer inte bli smalare för det (om en tjock människa får "onda ögat" på gymmet kan man ju undra vad de människorna tänker att gymmet är till för) och en alldeles för tunn person som strävar efter att gå upp i vikt behöver inte få höra hur alla andra önskar att "jag också kunde vara så smal - hur gör du?". 

Not: jo, TJOCK. För tjock beskriver hur någon/något ser ut eller är. Det ligger egentligen ingen värdering alls i ordet tjock. Någonstans genom åren har tjock blivit lika med ful "Hen är ju rätt söt, fast hen är tjock". *suckar djupt* 

Om en människa får vara som hen är så mår hen bra och då kanske det till exempel blir så här, hör och häpna;
en tjock människa börjar kanske tycka om sig själv, orka tänka positiva tankar om sig själv och då får lättare att göra valen (som att gå på gymmet, beställa salladen på restaurangen, gå den extra promenade, dansa loss på dansgolvet mm ... älska sig själv, helt enkelt) som gör att hen går ner i vikt.

Nästan raketvetenskap. Eller inte.

Men, det där med att alla duger, hörrni. Duger? Är inte det att säga att man är ok FASTÄN egentligen inte. Kan vi inte bara vara som vi är? Kanske till och med den bästa Just Den Individen vi var och än är? 

Kan vi inte bara sluta jämföra oss?

NOT sorry

Om alla varit lika ...

... hade den här bilden mist sin skönhet!

Suicidpreventiva dagen idag

Idag är det internationella suicidpreventiva dagen, en dag som lanserats av Världshälsoorganisationen WHO för att sätta arbetet med att förhindra självmord på agendan.

Suicid är inget vi pratar om speciellt mycket - men varje år tar ca 1500 personer sitt liv i Sverige.

Hos Folkhälsomyndigheten kan du hitta svar på de vanligaste frågorna kring Suicid.

Hos Suicid Zero kan man läsa om och kring men inte minst var du kan få hjälp.

Så finns Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd - de finns för dig som förlorat en närstående genom självmord. Vi erbjuder stöd till efterlevande genom samtalsgrupper, telefonjour, kontaktpersoner och sociala medier. Alla du träffar hos oss är själva efterlevande.

En av de myter jag växte upp med var att "den som bestämt sig kan man ändå inte hindra".

Den andra myten var att "den som pratar om (underförstått: hotar att göra det) det gör det inte".

Vänta inte på att någon du tror kan ha tankar på suicid ska be om hjälp. Vi vet alla, egentligen, att när man mår som sämst orkar man inte be om hjälp. Fråga. Fråga om tankarna finns. Ta sedan inte på dig att vara den som ska reda ut tankar och känslor hos personen ifråga. Det finns proffs till sådant. Men du kan vara den som som står bredvid, följer med, skjutsar, stöttar. Läs mer här: Om självmord. Mycket bra om hur man frågar, och vad man kan tänka på.

Läs på. Börja med länkarna här. Hitta berättelser från överlevare och förstå vad som gjort skillnad för dem och förstå, inte minst, att det handlar om depression - något man inte väljer - något man behöver hjälp med.

Pratar vi inte om det så finns det inte och då fortsätter människor att dö. 

Allt för ofta på sociala medier:

Exempel:

Jag:
”Jag tycker mer om banan än äpple…”

Någon Slumpmässig Annan:
”Varför gillar du inte äpplen? Du nämnde inte ens apelsiner, päron eller mango – hur kan du då påstå att bananer är bäst?”

Val? Eller flodhästhuvud med snett underbett?

Oavsett så kallas den Valen.

Men ...

Ny titel: till alla förståsigpåare som ger sig på Greta

It is not the critic who counts; not the person who points out how the strong stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to those who is actually in the arena, whose faces are marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends themselves in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if they fail, at least fail while daring greatly, so that their place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat.

Omskrivet citat av Theodore Roosevelt 
Läs det korrekta HÄR - med Han, han, man och han - ett citat av sin tid
Jag tog mig friheten att modernisera det lite ;) 

Vad behöver du göra dig fri från?

Sitter och läser bloggar och kommenterar här och var. En del har svarat på Elisas Fem en fredag - alltid kul att läsa. Jag tänkte inte göra utmaningen den här veckan (heller) ... men även 10 bloggar (med annat innehåll) senare, så surrar frågan från Elisas utmaning i hjärnan: "Vad behöver du göra dig fri från?".

Vad behöver jag göra mig fri från? 

Krav. ... och förväntningar. På andra.
Jag har rätt höga förväntningar på min omgivning - vilket den inte alltid lever upp till. Jag skulle inte påstå att förväntningarna är för höga - men det skulle kanske omgivningen, eftersom de åter och åter inte klarar av att leva upp till dem. 
Jag kan ju inte bli ...besviken är ett för starkt ord ... irriterad är ett lite för argt ord ... upprörd? ... alldeles för 60-tal ... men, ni fattar; jag reagerar... Nåväl, det är ju mina förväntningar på omgivningen. Mina. Klart de inte ansvarar för att de levs upp till. Eller? 

Exempel på förväntning på omgivningen: Förstå att det inte är ok att kasta skräp var som helst. Plocka upp din hunds skit. Följ trafikregler. Var schysst.
Men också: följ regler som vi gemensamt satt upp - på skolor och arbetsplaster, t.ex. - och reagera när de inte följs -  när mobbing sker framför ögonen på dig - när saker inte blir gjorda och andra kommer i kläm.

Mest är det nog faktiskt de uteblivna reaktionerna i sista exemplet som är den faktiska anledningen till varför jag skriver det här inlägget. De många, många, gånger ingen lever upp till den förväntan.

Var är civilkuraget hos folk? Är det för mycket begärt att vi alla visar lite civilkurage?

Och jag själv då? Jag är ju också folk. Ja - det är jag. Jag har samma krav/förväntningar på mig själv. Jag försöker leva som jag lär. Verkligen. 

... och det kanske alla andra också gör. Vad vet jag? Egentligen?

Jag behöver, sannerligen, göra mig fri från mina förväntningar på omgivningen och endast själv göra som jag vill att den ska göra.

Franciskus av Assisi sägs ha sagt "Predika alltid evangelium - och om du behöver, använd ord." Klok gosse. 

Så, kanske är det förväntningen att andra ska föregå med gott exempel som jag behöver göra mig fri från. 

Kommer osökt att tänka på denna:

"Ett arbete skulle utföras och Alla trodde att Någon skulle göra det.
Vem-som-helst hade kunnat göra det, men Ingen gjorde det.
Någon blev arg därför att det var Allas uppgift.
Alla trodde att Vem-som-helst kunde göra det, men Ingen insåg att Alla skulle strunta i det.
Det hela slutade med att Alla skyllde på Någon, när Ingen gjorde vad Vem-som-helst kunde ha gjort!"

Tack, Elisa. Det är skönt att behöva tänka efter ordentligt ibland. 

Nu får jag se om jag klara av att leva upp till min "nya" förväntning på mig själv. Det här är ju inte första gången jag reflekterat över just den här problematiken ... 😉

Här fyller de i alla fall på som de ska

Förra året rapporterades det i media att i Öckerö hade folk klagat på kommunen 

för att vattennivån i havet var för låg för att badplatsen skulle vara optimal:

Klicka HÄR för att läsa hela artikeln

I vår kommun sköter de sig i alla fall:

#Lysekil #brajobbat #kanskeberorpåannat

😉

Blandad kompott

Klart man vet att djur dör ... men att hitta en säl guppandes i havet var inte kul

Rapporterade till Naturhistoriska Riksmuseet - för det ska man tydligen?

Kvällen igår bjöd på en helt fantastisk regnbågsshow.

De görs inte rättvisa i bild så ni får lägga till i den egna fantasin -

sluta inte förrän bilden ni kan se är magiskt färgsprakande ;)

Slukhåll i stan - på självaste huvudleden in.
Vi blev utan vatten på morgonen igår - det var en läcka någon stans -

denna "någonstans" var här som ni ser i bild. Vattnet spolade bort en hel del mark. 

Och idag var första jobbdagen efter semestern - jag överlevde.

Bara 10 veckor kvar till höstlovet!

Den gör mig glad, ...

... pennan som inte är som alla andra pennor!

... de futtiga listorna ...

Listor. Organiserande listor för minnets skull är en stor del av min vardag (och helg, storhelg och all tid). Så stor att jag listar även de minst viktiga som till exempel vilka böcker jag vill  läsa/bokserier jag inte läst alla böcker av än/antal delar ur servisen som fattas ifall jag se någon del på loppisen ... o.s.v. o.s.v.
I början av semestern organiserade jag bland mina listor på datorn (där de allra flesta finns). Jag tänkte att om de ligger i min Dropbox kan jag ju nå dem från ÖverAllt. Najs. Men ... nu inser jag att allt inte hängde med i överföringen och en del av mina listor är borta. För gott. Jo, för jag var, naturligtvis, ordentlig och tömde datorns papperskorg också när jag var klar ...såklart. Ordning framför allt :P

Irriterande? Jo, det var till och med lite ångestframkallande när jag upptäckte det och det frenetiska letande pågick i en kvart... men ...

När jag flyttade från Cypern tog jag bara med mig en bråkdel av de saker som var del av mitt liv. Det mesta blev kvar i det hem min  äldste son stannade kvar i  ...en annan historia (smärtsam och mörk) . MEN, det var någon sorts befriande känsla i att inte ha en massa ägodelar. Det fanns människor att oroa sig över, utan att behöva betydelselösa ting att ordna med också och det fanns en lättnad i det.

I liten skala påminner mig de förlorade listorna nu om den känslan av lättnad. 

Proportioner är bra. Listor är futtiga. De är nog oftast mest ett försök att få känslan av att ha kontroll medan man innerst inne vet att det riktigt viktiga har ballat ur. 

Den 29 juli hade vi levt upp årets kvot av jordens resurser.

Listor? Nej ... de futtiga listornas dagar är över.

Bilder från East Side Gallery i Berlin

I see faces

Det finns mycket av detta på mitt Instagram - och andras!

#pareidolia 

#iseeface 

#iseefaces 

#iseefaceseverywhere 

#faceseverywhere 

#facehunter 

#faceit 

#lookslikeaface 

#thingswithfaces 

#facesinthings 

#doyouseefaces

Årets risigaste älg

Den hittade vi HÄR - pappas favoritställe för att äta ute.

Nej, jag har inte börjat äta kött igen.

Äter hellre en sådan här risig älg om jag måste äta älg ;)

De hade stor salladsbuffé istället, tack och lov.

Lysekils Pride

Den 20 juli var jag och min man i parken här i stan -

det var Lysekils PRIDE

Vi gjorde reklam för Stolta Föräldrar - en förening i Göteborg som jag är 

medlem i och som jag tänkte att fler ville få veta något om.
Inte så många frågade något men MÅNGA kom 

och pärlade hos oss - alla åldrar. 

Vårt reklammaterial gick åt!

Många kom till parken - men en hel del höll sig i periferin av olika anledningar.

I ett samtal med två ungdomar kom vi fram till att det kan vara för att..:
... man inte vill behöva stå för att man förstår att Pride behövs

... man inte alls tycker att det behövs men inte vill behöva stå för DET

... man själv behöver bli stärkt - men inte orkar med att folk anar det

... miljoner andra anledningar som folk tror betyder något

Kunskap behövs. 

Lite vanligt sunt förnuft behövs.

HBTQ+ finns. 

Människor är olika.

Det är inte ett hot mot någons existens.

Rädslan för olikheterna är det.

Jag vill inte bara den lätta vägen

Det är lätt att hamna i ett jakt på fina upplevelser, goda möten, meningsfullhet ... 

Vi människor vill hitta betydelse och, inte minst, bekräftelse på att vi hittat rätt. 

I den värld som är internets sociala medier blir det lätt sammanfattat i en jakt på positiva kommentarer. 

Under en lång paus från bloggen har jag kommit underfund med att jag saknar bloggandet - men inte funderingarna kring vad jag ska skriva, vilket för mig har handlat alldeles för mycket om hur det kommer att tas emot, hur reaktionerna ska bli - jag vill ju så gärna att alla förstår - och det blir lätt, i sin tur, en jakt på bekräftande kommentarer (tystnaden när ämnet är "känsligt" är extra tydlig på Instagram).
Att följa bloggutmaningar blev därför en lätt väg för att hålla bloggen levande utan att behöva tänka så mycket  ... men är det vad jag vill? Nej, det är ju inte det! Inte främst. Absolut inte bara.

Det jag skriver här är mina tankar - min berättelse. Inte någon annans. 

Du tänker möjligtvis annorlunda - och det är som det ska.

Bilden här ovan är från härom kvällen när jag och min man var ute på Stångehuvud här i Lysekil där vi bor. Vi känner inte människorna som med sina silhuetter kom med i bild - men jag känner samhörighet med dem. Vi sökte oss dit ut på  klipporna allihop - stannade en stund och njöt  av samma vy.

Läst: Down Among the Sticks and Bones av Seanan McGuire

Det här är bok två i serien om Wayward Children. Jag skrev om bok ett, Ever Heart a Doorway, HÄR. Den fick en 5:a av 5 möjliga i betyg.

Bok två handlar om två av karaktärerna i första boken, och om vad som hände före bok ett. Vilken berättelse. Författaren är tydlig med att hon beskriver människan i stort, i mångt och mycket - och skruvar i berättelsen vissa drag till max - men visar, tveklöst, på hur de, våra handlingar, påverkar oss, och varandra. 

Om boken kan man läsa:

Twin sisters Jack and Jill were seventeen when they found their way home and were packed off to Eleanor West’s Home for Wayward Children.
This is the story of what happened first…
Jacqueline was her mother’s perfect daughter—polite and quiet, always dressed as a princess. If her mother was sometimes a little strict, it’s because crafting the perfect daughter takes discipline.
Jillian was her father’s perfect daughter—adventurous, thrill-seeking, and a bit of a tom-boy. He really would have preferred a son, but you work with what you've got.
They were five when they learned that grown-ups can’t be trusted.
They were twelve when they walked down the impossible staircase and discovered that the pretense of love can never be enough to prepare you a life filled with magic in a land filled with mad scientists and death and choices.

Som i första boken är berättelsen mörk - men aldrig hjärtlös.

Även den här får en 5:a av 5 möjliga - och jag ser fram emot bok tre och fyra, som redan nu finns ute.


Man kan säkert låna den på biblioteken också.

Tiden bara gick …

… och det blev tyst här. Det var inte meningen – men inte heller något jag oroat mig för. Trotts att jag inte kommenterat hos någon så har jag försökt att hänga med, så LÄST hos er har jag. Lite lugnare med inlägg verkar det ha blivit över allt 😃 Jag tror, minsann, att vädret kan ha något med det att göra.

Många saker upptar min hjärna – inget allvarligt, som i dåligt – men allvarligt som i VÄRT att fundera över. Existentiella frågor. Kan jag vara mer kryptisk, undrar du 😊 nej, kanske inte – men det är svårt att bjuda på något av röran i min hjärna. Där borde finnas en skylt med ”Ursäkta röran! Vi bygger om!”

Här kommer i alla fall några bitar ur röran:

Bilder jag har med på en utställning med temat Svartvitt

Typen av chokladägg vi bjöd på  :)

#pareidolia "iseefaces

I övrigt bor i min hjärna: Barnkonsekvensanalys, ommöblering hemma och insikten att allt inte får plats, kommunikatörsuppgifter, foton, konfirmationer, tanken om min egen kreativitet och mycket, MYCKET, mer!

Vad bor i din?

Läst: Miraklet av Emma Donoghue

Den här boken skriver berättar om väldigt stark övertygelse - och om självbedrägeri. I allra högsta grad om självbedrägeri - kanske för att man valet till annat inte känns som det f inns?
Människans yttersta instinkt är att göra det rätta - på enklaste sätt för det egna jaget ... hur svårt det än kan vara, paradoxalt nog.

Om boken kan man läsa:

Anna är elva år och bor med sin djupt troende familj på den irländska landsbygden. Trots att hon helt slutade äta för fyra månader sedan verkar hon vara vid god hälsa. Hennes familj tror att hon är utvald av gud, och att hon kan komma att bli Irlands första helgon på över 500 år. Fallet väcker stor uppmärksamhet i hela landet och journalister och turister flockas kring stugan där hon bor. Dit kommer också sjuksköterskan Lib som ska vaka över Anna för att se till att det inte är något fult trick. De två utvecklar ett slags vänskap och Lib blir alltmer orolig. Anna får verkligen ingen mat i alla fall inte vad Lib kan se men med tiden börjar hon uppvisa diffusa och skrämmande symptom.

Jag håller inte med om "baksidestexten" - här finns inga diffusa och skrämmande symptom. Vad händer när människor inte äter, liksom?

Berättelsen börjar med vetenskapligt grundad frustration - och en frustration i att två världar inte förstår varandra, alls. 

Starkast blir upplevelsen av en insikt i det vi egentligen vet: människans självbedrägeri vet inga gränser när det kommer till att skydda sig själv.

Skrämmande. Fascinerande. 

Även om boken handlar om en plats och en tid som inte är vår så handlar den i högsta grad om att vara människa. 

En 4:a av 5 möjliga.


Man kan säkert låna den på biblioteken också.

Lägertrött

... och nu är det skojsiga med läger över för den här sidan midsommar :)

#iseefaces

Yngste sonen var också med på lägret och agerade kollega :)

Äldste sonen har fyllt år!

Nu ska vardagen sätta sig igen och jag hinner kolla 

runt hos er andra och se vad ni har hittat på!

Läst: Så lärde jag mig att älska min kropp av Linda-Marie Nilsson

Ännu en bok jag lyssnat på på Storytel. En bok vi läste tillsammans i vår bokcirkel och som genererade flera timmar prat och människans konstiga bilder av vad som är rätt/fel, snyggt/fullt, bland annat - och, inte m inst: människors outgrundliga tanke om att ha rätten att döma andra!

Om boken kan man läsa:

När Linda-Marie Nilsson lade upp en bild på sig själv i bikini blev det en världsnyhet. Kroppsaktivismen eller kroppspositivismen handlar om att alla har rätt till sin kropp och om att vara nöjd med sin kropp som den är, trots samhällets skeva ideal. Med hashtaggen #allastorlekarärvackra fortsätter hon att inspirera sina följare. Alltid med en stor portion humor, som i klippet där hon testar produkter för att låren inte ska gnida mot varandra. Eller när hon listar "50 saker som tjocka är trötta på att höra". Att hennes budskap behövs är det många som vittnar om. Bland hennes många fans hittar vi de unga tjejerna som inte vågar klä om på gympan men även äldre kvinnor som aldrig visar sig i baddräkt på stranden. Föräldrar söker också hennes råd kring hur de ska prata kroppsideal med sina barn. Nu har Linda-Marie Nilsson skrivit en peppande och inspirerande självhjälpsbok för att hjälpa fler att älska sig själva. Hon delar generöst med sig av sin egen historia men ger också massor av konkreta tips, allt från hur man hittar rätt kläder till hur man hanterar kroppshat på nätet.

En viktig bok som behövs.
När jag läser om andras reaktioner på boken är det blandade hurra-rop och förskräckta hälsovarningar. Men. Som Lisa-Marie också skriver om: det finns ohälsosamma smala människor och det finns hälsosamma tjocka människor. Det viktiga är: om du inte kan älska dig själv finns det ingen väg till hälsa. Så, om människor inte slutar att fat-shame:a så blir det inte bättre. När tjocka människor som börjar på gym får utstå att folk stirrar och, faktiskt, frågar dumma frågor som: har du gått hit av misstag? ... då behövs böcker som denna.

För att den behövs - för att den är skriven på ett faktiskt och ganska oaffekterat sätt så får den 5 av 5!



Man kan säkert låna den på biblioteken också.

En smakebit: Suddenly in the Depth of the Forest av Amoz Oz

”En smakebit på søndag” är en bloggutmaning som drivs av bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger växelvis, varannan vecka. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av den. Inga spoilers tillåtna!

Den här veckan är det Betraktninger som håller i det!

Jag har precis börjat läsa "Suddenly in the Depth of the Forest" av Amoz Oz - inköpt på Science Fiction-bokhandelns rea. Texten på baksidan lockade mig. Där står:

In a village far away, deep in a valley, all the animals and birds disappeared some years ago. Only the rebellious young teacher and an old man talk about animals to the children, who have never seen such (mythical) creatures.
A stubborn, brave girl called Maya and her friend Matti, are determined to unravel the mystery of where the animals have gone. They venture into the depths of the forest in their quest, terrified and hopeful of what they may encounter...

Min smakbit är tredje kapitlets första stycke:

At night, the silence was even blacker and thicker than in the daytime: no dog stretched its neck and flattened its ears to howl at the moon, no fox whined in the forest, nog night bird shrieked, no cricket chirped, no frog croaked, no rooster crowed at dawn. All the animals had disappeared from the village and its surroundings many years ago - cows and horses and sheep, geese and cats and nightingales, dogs and spiders and rabbits. There wasn´t even one small goldfinch. Not a fish was left in the river. Storks and cranes bypassed the narrow valley on their journeys of migration. Even bugs and reptiles, bees-flies-ants-worms-mosquitoes-moths hadn't been seen for many a year. The grown-ups who still remembered usually chose to stay silent. To deny. To pretend they'd forgotten.