Årets risigaste älg

Den hittade vi HÄR - pappas favoritställe för att äta ute.

Nej, jag har inte börjat äta kött igen.

Äter hellre en sådan här risig älg om jag måste äta älg ;)

De hade stor salladsbuffé istället, tack och lov.

Lysekils Pride

Den 20 juli var jag och min man i parken här i stan -

det var Lysekils PRIDE

Vi gjorde reklam för Stolta Föräldrar - en förening i Göteborg som jag är 

medlem i och som jag tänkte att fler ville få veta något om.
Inte så många frågade något men MÅNGA kom 

och pärlade hos oss - alla åldrar. 

Vårt reklammaterial gick åt!

Många kom till parken - men en hel del höll sig i periferin av olika anledningar.

I ett samtal med två ungdomar kom vi fram till att det kan vara för att..:
... man inte vill behöva stå för att man förstår att Pride behövs

... man inte alls tycker att det behövs men inte vill behöva stå för DET

... man själv behöver bli stärkt - men inte orkar med att folk anar det

... miljoner andra anledningar som folk tror betyder något

Kunskap behövs. 

Lite vanligt sunt förnuft behövs.

HBTQ+ finns. 

Människor är olika.

Det är inte ett hot mot någons existens.

Rädslan för olikheterna är det.

Jag vill inte bara den lätta vägen

Det är lätt att hamna i ett jakt på fina upplevelser, goda möten, meningsfullhet ... 

Vi människor vill hitta betydelse och, inte minst, bekräftelse på att vi hittat rätt. 

I den värld som är internets sociala medier blir det lätt sammanfattat i en jakt på positiva kommentarer. 

Under en lång paus från bloggen har jag kommit underfund med att jag saknar bloggandet - men inte funderingarna kring vad jag ska skriva, vilket för mig har handlat alldeles för mycket om hur det kommer att tas emot, hur reaktionerna ska bli - jag vill ju så gärna att alla förstår - och det blir lätt, i sin tur, en jakt på bekräftande kommentarer (tystnaden när ämnet är "känsligt" är extra tydlig på Instagram).
Att följa bloggutmaningar blev därför en lätt väg för att hålla bloggen levande utan att behöva tänka så mycket  ... men är det vad jag vill? Nej, det är ju inte det! Inte främst. Absolut inte bara.

Det jag skriver här är mina tankar - min berättelse. Inte någon annans. 

Du tänker möjligtvis annorlunda - och det är som det ska.

Bilden här ovan är från härom kvällen när jag och min man var ute på Stångehuvud här i Lysekil där vi bor. Vi känner inte människorna som med sina silhuetter kom med i bild - men jag känner samhörighet med dem. Vi sökte oss dit ut på  klipporna allihop - stannade en stund och njöt  av samma vy.

Läst: Down Among the Sticks and Bones av Seanan McGuire

Det här är bok två i serien om Wayward Children. Jag skrev om bok ett, Ever Heart a Doorway, HÄR. Den fick en 5:a av 5 möjliga i betyg.

Bok två handlar om två av karaktärerna i första boken, och om vad som hände före bok ett. Vilken berättelse. Författaren är tydlig med att hon beskriver människan i stort, i mångt och mycket - och skruvar i berättelsen vissa drag till max - men visar, tveklöst, på hur de, våra handlingar, påverkar oss, och varandra. 

Om boken kan man läsa:

Twin sisters Jack and Jill were seventeen when they found their way home and were packed off to Eleanor West’s Home for Wayward Children.
This is the story of what happened first…
Jacqueline was her mother’s perfect daughter—polite and quiet, always dressed as a princess. If her mother was sometimes a little strict, it’s because crafting the perfect daughter takes discipline.
Jillian was her father’s perfect daughter—adventurous, thrill-seeking, and a bit of a tom-boy. He really would have preferred a son, but you work with what you've got.
They were five when they learned that grown-ups can’t be trusted.
They were twelve when they walked down the impossible staircase and discovered that the pretense of love can never be enough to prepare you a life filled with magic in a land filled with mad scientists and death and choices.

Som i första boken är berättelsen mörk - men aldrig hjärtlös.

Även den här får en 5:a av 5 möjliga - och jag ser fram emot bok tre och fyra, som redan nu finns ute.


Man kan säkert låna den på biblioteken också.

Tiden bara gick …

… och det blev tyst här. Det var inte meningen – men inte heller något jag oroat mig för. Trotts att jag inte kommenterat hos någon så har jag försökt att hänga med, så LÄST hos er har jag. Lite lugnare med inlägg verkar det ha blivit över allt 😃 Jag tror, minsann, att vädret kan ha något med det att göra.

Många saker upptar min hjärna – inget allvarligt, som i dåligt – men allvarligt som i VÄRT att fundera över. Existentiella frågor. Kan jag vara mer kryptisk, undrar du 😊 nej, kanske inte – men det är svårt att bjuda på något av röran i min hjärna. Där borde finnas en skylt med ”Ursäkta röran! Vi bygger om!”

Här kommer i alla fall några bitar ur röran:

Bilder jag har med på en utställning med temat Svartvitt

Typen av chokladägg vi bjöd på  :)

#pareidolia "iseefaces

I övrigt bor i min hjärna: Barnkonsekvensanalys, ommöblering hemma och insikten att allt inte får plats, kommunikatörsuppgifter, foton, konfirmationer, tanken om min egen kreativitet och mycket, MYCKET, mer!

Vad bor i din?

Läst: Miraklet av Emma Donoghue

Den här boken skriver berättar om väldigt stark övertygelse - och om självbedrägeri. I allra högsta grad om självbedrägeri - kanske för att man valet till annat inte känns som det f inns?
Människans yttersta instinkt är att göra det rätta - på enklaste sätt för det egna jaget ... hur svårt det än kan vara, paradoxalt nog.

Om boken kan man läsa:

Anna är elva år och bor med sin djupt troende familj på den irländska landsbygden. Trots att hon helt slutade äta för fyra månader sedan verkar hon vara vid god hälsa. Hennes familj tror att hon är utvald av gud, och att hon kan komma att bli Irlands första helgon på över 500 år. Fallet väcker stor uppmärksamhet i hela landet och journalister och turister flockas kring stugan där hon bor. Dit kommer också sjuksköterskan Lib som ska vaka över Anna för att se till att det inte är något fult trick. De två utvecklar ett slags vänskap och Lib blir alltmer orolig. Anna får verkligen ingen mat i alla fall inte vad Lib kan se men med tiden börjar hon uppvisa diffusa och skrämmande symptom.

Jag håller inte med om "baksidestexten" - här finns inga diffusa och skrämmande symptom. Vad händer när människor inte äter, liksom?

Berättelsen börjar med vetenskapligt grundad frustration - och en frustration i att två världar inte förstår varandra, alls. 

Starkast blir upplevelsen av en insikt i det vi egentligen vet: människans självbedrägeri vet inga gränser när det kommer till att skydda sig själv.

Skrämmande. Fascinerande. 

Även om boken handlar om en plats och en tid som inte är vår så handlar den i högsta grad om att vara människa. 

En 4:a av 5 möjliga.


Man kan säkert låna den på biblioteken också.

Lägertrött

... och nu är det skojsiga med läger över för den här sidan midsommar :)

#iseefaces

Yngste sonen var också med på lägret och agerade kollega :)

Äldste sonen har fyllt år!

Nu ska vardagen sätta sig igen och jag hinner kolla 

runt hos er andra och se vad ni har hittat på!