Bloggen fyller 9 år idag. Detta stackars försummade "barn".
Egentligen kunde det väl hända saker här hela tiden - men vem gör jag det för ... DET är den eviga frågan. Det borde väl vara för min egen? Jag vet inte varför jag frågar. Svaret är ju givet. Självklart ska det vara för min egen skull.
Semester råder. Så vansinnigt skönt ... ska man ju säga, men jag är inte där än. Varje semester börjar med en avvänjningsperiod. Stressabstinensen ska överkommas och det där samvetet ... jag vet inte om ni alls råkar ut för det - men hos mig skickar det ut små pikar om att jag "borde" en helt fasansfullt massa nyttigt. Som vanligt reagerar jag med ett trotsigt Våga Vägra ... och det tar ca tio dagar för mig att vinna. Det är sedan gammalt.
Ute i stan råder semesterstämning. Trevligt. Eller är det det? Vad hände med det här att hålla avstånd, tvätta händerna och vara rädd om sig själv och andra?
När människan inte orkar vara rädd längre så intalar hon sig att faran inte finns.
När människan inte orkar vara rädd längre så intalar hon sig att faran inte finns.
Vi är ett fantastiskt släkte. Underligt att vi överlevt så länge - måste bero på ren dum tur.
Idag hotar molnen med regn. Skönt - jag har lättare att brotta ner samvetets "borden" då. YES! Det blir att läsa ut boken. Oförväntat bra är den och den håller mig i sitt grepp:
![]() |
| Bild från Goodreads |



