Alla tankar som trängs ...

Vad är det? En skrivövning. Läs mer HÄR!

Det ska man ju?

Varför, tänkte hon där hon gick i snålblåsten, varför kunde det inte bara få vara bra någon gång?

Genom tröttheten ekade anklagelserna och de eviga jämförelserna (de som aldrig blev till hennes fördel) som hon nyss fått utstå – igen.

Kvinnan hon nyss lämnat i en hast reagerade ju på allt precis som Kvinnan alltid gjorde. Men var gång fanns hennes hopp om att nu, den här gången, skulle det vara annorlunda. Men, som vanligt, hade Kvinnan vräkt ur sig all sin bitterhet.

Varför utsatte hon sig? Gång på gång? Var det det förbannade hoppets fel? Det är väl det vi gör, tänkte hon, fastnar i våra grusade förhoppningar. Utsätter oss för besvikelsens smärta genom att förvänta oss att människor ska reagera, bete sig, utifrån våra egna erfarenheter – bete sig så vi förstår …

Eller fanns det fortfarande, långt under alla lager, och år, av besvikelse, hårda ord och ilska, kärlek kvar? Kärlek som fortfarande fick henne att hälsa på då och då?

Hon skakade på huvudet, som för att skingra lagren av elände och se ner till botten av deras förhållande. Fanns där, verkligen, ännu kärlek?

Kanske. Men, ärligt, trodde hon nog mest att hon hälsade på för att ”det ska man ju”. Hon hörde sin väninnas kommentar när hon, en gång för länge sedan, försökte anförtro sig för någon- hoppades bli förstådd. ”Det förstår du väl att man inte bara kan bryta kontakten med sin egen mamma sådär. Vad ska folk tänka?”