Den här helgen tog jag inga foton så det blir inget bidrag
till Marits Helgbild! Helgen har varit lugn - och kameran har vilat - liksom vi!
Men, igår satte jag samman en fototriss på temat minnen.
Kanske borde jag inte ha skrivit en inledande kommentar om att den röda tråden
troligen bara var synlig för mig :) Det genererade lite av en gissningslek … Inte meningen, men tack för att ni
försökte :)
Så, vad är då min osynligt röda tråd?
Den första bilden är andaktsljus. Många ljus tända i bön.
Just de här är inte tända av mig – men de symboliserar alla önskningar, böner och alla längtan
efter frid som fanns … länge. ”Man kämpar inte ihjäl en skugga. Den
dödar man med ett ljus.” - Sigfrid Siwertz
Livet kulminerade så småningom – och allt blev inte bra, men
mycket blev så väldigt mycket bättre. Tack vare mannen i bild två blev många viktiga
delar av livet så innerligt mycket bättre. Han var så innerligt välkommen i mitt liv –
genom att ställa det på ända, med en lugn och självklar omsorg jag aldrig
vågat förvänta mig av någon så gjorde han underverk. Det är vackert att dela kärleken med en sådan man.
Idag finns fortfarande bitar ur det förflutna, bitar som är
delar av mig, som får mig att gråta – för att det blev som de blev, för jag
gjorde som jag gjorde, för att jag svek mina barn, för att livet blev
krångligt, för … mycket. I mångt och mycket kommer jag aldrig sluta önska att det blivit annorlunda. Men det är en del av mig nu … något jag accepterat. Men, sakta men säkert har jag
lärt mig att jag inte är annat än en enkel människa med fel och brister – och inte mindre värd för
det. Fel och brister betyder inte att man inte är värdefull. Därav bild nummer
tre! ”Var trogen mot det kungliga i dig
själv” - Alfred Tennyson
Det gör ont att växa, att mogna. Livet är alla känslor på en och
samma gång. Man kan inte vänta på att livet ska bli bra. Det ÄR bra. Men man
måste våga känna glädje mitt i sorgen och ilska mitt i kärleken ... ja, ni förstår?
Livet är allt. Hela tiden. Och det är så fruktansvärt sorgligt och innerligt
underbart – klart att det gör ont … det är en hissnande resa.
People need to be encouraged. People need to be reminded of how wonderful they are. People need to be believed in – told that they are brave and smart and capable of accomplishing all the dreams they dream and more. Remind each other of this. - Stacey Jean Speer
Oj, det var då ett väldigt privat inlägg. Visst är det skönt att ha bloggkompisar som man kan "prata med", som försöker förstå och som gillar dig precis som du är. Å du är "brave" och smart och mycket mer.
SvaraRaderaKan väl säga som så att min (nyblivna) make under 34 år har visat sig vara precis som din - å glöm inte - vice versa också.
En sak som jag brukar säga ofta - det kanske låter egoistiskt, men är inte det, bara realistiskt: Du är närmast dig själv - alltid. Sedan kommer kanske barnen, sambon/mannen/ förldrar med mera. Men vissa beslut kan bara göras av dig själv, för du är närmast dig själv. Krångligt, jo kanske, men logiskt och bra. Kram!
Ett djupsinnigt inlägg, nästan som att gå på andakt så här på söndagskväll. Vackra filosofiska funderingar!
SvaraRaderaKloka, mogna, livsbejakade ord. Älskar!!
SvaraRaderaDu berör så i dina texter och här i en sån fin kombination av bilder. Citaten som du hittar är som skrivna till din text. Tack igen.
SvaraRadera/Kiki
Så givande att läsa, ord som griper tag och berör.. du kan verkligen fånga en läsare.
SvaraRaderaBlir rörd och tankfull när jag läser dina rader som till stor del är väldigt personliga. Kan bara konstatera att du i mycket har helt rätt. Livet ÄR en hissnande resa ! Tycker bara att det gör ont lite för ofta. Det var väldigt längesen, om någonsin, livet var innerligt underbart. Vi är alla olika och vi har alla vår egen historia att berätta. Har valt att numera bära min historia ensam. Vet ju i själ och hjärta att ingen någonsin kan eller kommer att förstå. Lägger huvudet på kudden varje kväll och hoppas på att slippa vakna. Det är så fruktansvärt sorgligt och inte alls innerligt underbart – och det gör fruktansvärt ont. Som sagt, vi är alla väldigt olika. Ha en fin dag Eva !
SvaraRaderaAtt välja att bära sin historia ensam kan ju vara ett sätt att slippa bli missförstådd - men det är tungt att bära alldeles själv. Önskar dig ork och vilja!
RaderaInnerligt underbart ... det finner jag själv i det lilla. Inga storartade, yviga händelser behövs längre för det. Kanske är min version av innerligt underbart någon annans tråkigaste ... Tur att vi får vara olika, som sagt!
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter! Jag tror att många känner igen sig i dina tankar och finner tröst. Livet är inte alltid en dans på rosor, men jag tror att man oftast gör så gott man kan med de förutsättningar man har just då. Vissa saker kan man ställa till rätta... andra får man leva med. Det gäller att inte förlora sig själv. Kram
SvaraRaderaJust så; det gäller att inte förlora sig själv ... och kanske också att det är ok att vara rädd:
RaderaTack för dina kloka ord!
Så fint du delar med dig! Och alla ni andra också... Ibland kan det vara bra att hitta någon, eller något sätt, att ändå få "berätta sin historia". Ord sätter handtag på sorgen och gör den lättare att bära, heter det ju... Och då kan man upptäcka att livet har annat i beredskap också.
SvaraRaderaDet är viktigt med berättelser. I en värld där var och en ska sköta sig själv är det lätt att tro att man är ensam om att ha tunga saker att bära. Jag tror att även små små delgivanden .. som att berätta att man inte orkar berätta, är små, kanske mikroskopiska, men dock, steg i skapandet av handtag ... jag hoppas i alla fall det!
RaderaJo, nog känns det att du har ett djup som inte visas upp för vem som helst. Man bara anar.
SvaraRaderaÄr glad att du funnit din man, en enda person kan göra så mycket mer än personen ifråga förstår - något vi alla bör tänka på i möten med andra.
Kram på dig!