När jag var på vårdcentralen härom dagen (rutinkontroll) så fick jag frågan om jag kunde tänka mig att svara på en enkel enkät som handlade om våld i nära relationer. Javisst. Så jag fick en A4 med frågor, en penna och en stund ensam i undersökningsrummet.
Några av frågorna svarade jag ja på, andra nej … för att jag inte utsatts för fysiskt våld … för att jag utsatts för psykiskt. Vid frågan om barn, som jag delat bostad med, utsatts för psykiskt våld dröjde det ett tag innan jag kryssade i … ja ... Det är nu ett tag sedan – men det pågick många år och det gör fortfarande ont.
Socialstyrelsens Definition av våld och utsatthet i nära relationer:
Våld i nära relationer är ofta ett mönster av handlingar som kan vara allt ifrån subtila handlingar till grova brott. Mer konkret är det allt ifrån att bli förlöjligad till att utsättas för våldtäkt eller allvarliga hot. Det är ofta kombinationer av fysiskt, sexuellt och psykiskt våld.
Ingen visste. Naturligtvis. Och anade någon så … ja, det var ju inte fysiskt, så vad gör man? Var är bevisen, liksom?
När det äktenskapet så, äntligen, tog slut – ja, då var det ju jag som gick därifrån. Det blev ju, i omgivningens ögon, således mitt fel. Jag var boven.
Den fajten tog jag INTE – en människa orkar mer än hon tror, men man får välja sina slag.
Vad vill ja ha sagt? Jo;
Tro ALDRIG att du vet hur någon har det. Fråga. Kanske får du ett ärligt svar, kanske inte. Men döm aldrig – det är inte ditt liv.
Anar du utsatthet så hjälp till. Det kan vara allt från handgriplig hjälp till subtila ”jag ska på en intressant föreläsning om våld i nära relationer/utsatthet/suicid – vill du hänga med?”. Det kan vara broschyrer i en slarvig hög på köksbordet när du bjuder på fika – eller ett klokt ord/länk till hjälpjour på Facebook.
Sätten är många. Även de små gesterna betyder mycket. Alla vill inte inse att de behöver hjälp, alla orkar inte se en väg ut ur det – men att veta att det finns hjälp kan hjälpa ändå.
Det är komplicerat
Men, vad du än gör, döm inte.
Våld i nära relationer
handlar oftast om
kvinnor
– men det gäller även utsatta män.
Vad glad jag är för din skull att du orkade ta dig ur detta. När man blir nedbruten mentalt är det ju ännu svårare att orka bryta upp. Lika kloka ord som vanligt från dig! Ställde frågan om självmord till en deprimerad person för ett par veckor sen. Fick först ett snäsigt svar... sen öppnade sig personen och har nu börjat gå hos psykolog. Det är alltid bättre att fråga för mycket än för lite. Stor kram till dig!
SvaraRaderaTack!
RaderaSå bra att du frågade - blir glad över ditt mod. Ditt och den deprimerades mod! Det är absolut bättre att fråga för mycket än för lite!
Kram
Oj, det är så mycket man inte vet om sina bloggkompisar...
SvaraRaderaHåller helt med Mia. Du ska vara oerhört stolt över att du lyckades ta dig ur det äktenskapet. Där visade du styrka, mod och inte självbevarelsedrift! Att ta en fajt med omgivningen efter skilsmässan hade bara varit totalt korkat, tycker jag.
Är väldigt stolt över dig! Å döma människor... tror och hoppas verkligen att jag inte gör det...
Tack för din. Ämnet är värt att lyfta. Själv har jag det bara nu :) Väldigt bra. Men det kommer alltid finnas en smärta över hur barnen kom i kläm ... hela tiden! Nåväl - en dag kanske kommer när vi alla tre säger att det är "water under the bridge", vi hoppas det!
RaderaVar är bevisen, skrev du. Tro aldrig att du vet hur någon har det, skrev du också. Just de frågorna kan man ställa sig själv också i den situation. Är det så eller är det inte? Inbillar jag mig? Det är mig det är fel på? Jag har det inte värre än andra. Jag har stora krav. Det är bara ibland det är så. Alla positiva sidor måste man se och inte förstora de negativa.................
SvaraRaderaFörstår du vad jag menar? (Man tänker klarare efteråt.)
Men ibland försöker man se positiva sidor som inte finns bara för att slippa ta i den egna situationen - och därmed stannar man kanske FÖR länge. En del kanske förstorar situationer (i andras ögon) andra förminskar dem ...
RaderaI en situation där man utsatts för psykiska övergrepp i många år så är det inte frågan om att man ska fundera på om "det är mig det är fel på". Vid det laget är man så nednött och utan självförtroende att man helt enkelt tar för givet att det är så.
Kanske förstår jag inte alls vad du menar, men jag hoppas att det här inte är råd du ger någon som faktiskt öppnar sig för dig om en situation där de är utsatta. Det handlar om deras upplevelse i det fallet - något ingen annan kan sätta sig in i - och om man tror att man vet hur det är så har man genast förvandlat deras situation till ännu mer utsatt sådan - en där du bekräftat utsättarens syn på dem; att allt är deras fel. Det är inte att hjälpa utan att stjälpa.
Råd?? Nej! Det var ett sätt att visa hur den utsatte tänker, tyvärr, och därmed kanske stannar för länge, eftersom det där är mycket komplicerat.
RaderaSkönt :) Det är inte alltid lätt att tyda den skrivna tonen.
RaderaTack för kommentarer och engagemang i en, för mig, viktig fråga :)
När jag läste om min kommentar såg jag att den kunde missuppfattas. Jag försökte alltså beskriva hur den utsatte tänker och hur den lägger allt på sig själv. Försöker att tänka positivt. Tror inte på sig själv, dels för att bevisen kan vara svåra att se, dels för att det blir en följd av hur man behandlats just att man inte tror på sig själv. Dessutom blir det svårt att även tro på andra. Viktig fråga ja. Vanligare än vi tror och väldigt svår.
RaderaSå starkt av dig att ta dig ur det1 Och visst är det så, vi kan aldrig veta hur en annan människa har det och vad de utsatts för. Lyssna och tro på dem, det är min inställning. Visa att en finns där så de vet att när de är redo kan de få hjälp!
SvaraRaderaStyrka. ibland undrar man var den kommer ifrån - att det kan finnas så mycket ... men när inte alternativet finns så ...
RaderaJa, lyssna - det alltid så viktiga! Att någon lyssnade (inte på problemen i första hand, utan på mig - lyssnade efter vem jag var), till slut, det var lyktan för min väg ut. :)
Så glad för dig att du tagit dig ur det äktenskapet.
SvaraRaderaTänkvärt...
/Kiki
Tack, Kicki!
RaderaHar trampat i dina fotspår känner jag, tog mig också ur ett äktenskap som var psykiskt nedbrytande. Så glad för din skull att du tog dig ur det och vad fint av dig att berätta. Jag är den första att hålla med om att man inte ska döma nån, man vet aldrig vad som pågår innanför väggarna hos folk.
SvaraRaderaSköt om dig.
Kram
Erfarenhet skapar förståelse ...och viktig insikt!
RaderaSkönt att höra att du fann en väg ut!
Var rädd om dig!
KRam
Ledsen för din skull som behövt uppleva något sånt. Bra att du var stark nog att ta dig därifrån! Bra gjort också att lyfta frågan här på bloggen, vi kan nog alla vara mer uppmärksamma i vardagen. Kram
SvaraRaderaTack! Kram
RaderaJag tror att den psykiska misshandel är mer förekommande än våld. Som du skriver, det är ingen som vet hur man har det. Kloka ord och så bra att du lämnade det som höll på att bryta ner dig. Tror också att de som är utsatta för det har svårt att inse problemet - man tänker att så här har nog de andra också...och tiden går och man bryts ner sakta och säkert. Bra att ta upp det!
SvaraRaderaDet är ju, definitivt en typ av våld som med lätthet kan smyga g in i ett förhållande (kärleks-, familje-, vänskaps-) genom att den utsatte gärna intalar sig att han/hon inte menade det ... Ibland så länge att man till slut sitter där och tror att den har rätt.
RaderaTack - jo, för vi pratar nog inte så mycket om det i vardagen - trots att det är mångas vardag!
Jag tror också att den psykiska misshandeln är vanligare än man tror. Tänker bara på alla som mobbas på sin arbetsplats. Där är det ändå förhållandevis öppet och borde ge en fingervisning om hur mycket mer som händer bakom stängda dörrar. Jag tycker överhuvudtaget att folk kan vara otrevliga och säga saker eller skriva saker (t ex på facebook!) om andra utan att ha den minsta aning om vad som ligger dolt. Även bland vänner har jag hört kommentaren som "Det är aldrig ens fel" och det gör mig så arg. Jag lyssnar på MIN vän och skulle aldrig ifrågasätta det den berättar eller skuldsätta denne för det som sker utan att lyssna, lyssna, lyssna.
SvaraRaderaEn varm kram till dig som fick dina sår blottade igen.
Världen är full av nedtryckande "automatsvar": Det är aldrig ens fel/ensam är stark/bra karl reder sig själv ... de är många!
RaderaLyssna - så viktigt. Och inte ska man behöva välja sida ("det är aldrig ENS fel") Det räcker ibland att vara en lojal vän - för det är det som kan rädda någon!
Tack - det förvånade mig hur det gamla sitter så nära ytan att en enkät startade en hel process. Nära ytan OCH djupt.
Kram
Kära Eva, jag är så glad att du är här och har hittat rätt i livet, efter alla oroliga och svåra år. Nej, det var väl, då, ingen som anade nåt. I mitt fall visste väl alla, men det var som om man inte kopplade till vad det egentligen var. Inte jag själv heller. Man mådde dåligt men förstod långt ifrån alltid varför. Och frågar man "dem", så skulle de inte förstå vad man pratar om.
SvaraRaderaJa, det gamla ligger nog inte långt ifrån ytan, du har så rätt. Kram på dig,söstra mi
Det tog väl också ett tag att inse; att inte alla parter involverade i dåliga förhållanden inser sin egen del i det. Det hade ju funnits en del upprättelse i att den insikten plötsligt slog dem ... och ett tag hoppades man ju, i sin enfald ... Sedan lär man sig gå vidare. Hur vi mår får aldrig bero på någon annan. Det ansvaret ska vi ha :)
RaderaSå, så långt under ytan ligger det inte. Inte så konstig ...
Kram