lördag 5 november 2016

Åh, du nu igen ...








Det är underligt det här med sorgen. Den ändrar sig, hela tiden, förändras och gör sig känd på olika vis – den är levande. Den kan gå från stumhet till förtvivlan och tillbaka igen. Den kan småvärka i själen en bra dag och fattas när den är förväntad. Den går inte att sätt i en mall – och därför bär man den ofta ensam.

Omsorgen från människor runt omkring finns påtaglig när sorgen är ny – avsett hur den ser ut. Men, alla har nog med sitt och efter ett tag har de gått vidare – andra behöver dem och de själva behöver annat – och själv lever man vidare med sorgen som en ständig, men föränderlig, närvaro.

Tiden läker alla sår? Jag tror inte det. Ibland måste man helt enkelt lära sig att leva med den och bli bekant med den; Åh, du nu igen – kom så, så slår vi oss ned en stund tillsammans.


I vår stressade värld tar vi oss ofta inte tid att lyssna till sorgen och saknaden – det är som om vi tror att vi måste bli färdiga med den och gå vidare, som med allt annat som inte är effektivt – vi är så inriktade på effektivitet och resultat.

Allhelgonatiden finns här – som en räddning. En tid då vi får minnas och känna, tända ljus för, och samtala om, de som vi saknar. Tänka på alla om, och ifall. Sörja de vi saknar och det vi aldrig fick uppleva tillsammans.

Det är en fin tid. Sorg är inte farligt. Sorg behöver inte bli hemskt - men den blir allt det om den vi inte låter den få plasts i våra liv. Tack vare allhelgonahelgen kan den få det.

Tänd ett ljus. Fika med när och kära. Låt minnen och längtan vara med.

Jag önskar dig en fin allhelgonahelg.















8 kommentarer:

  1. Jo..den där sorgen...min kamrat som gick bort för ganska exakt ett år sedan...sörjer ännu och visst är det så...man får leva med den...tiden läker inte alla sår men man lär sig leva med det.

    Tillönskar dig en fin helg.

    SvaraRadera
  2. Vilket fint inlägg! Själv brukar jag besöka kyrkogården för en stunds stillsamhet bland alla ljus.
    Ha en fin helg du med!

    SvaraRadera
  3. Det var ett fint inlägg Eva! Sorgen, eller jag skulle säga tankarna på en närstående som har gått bort finns nog alltid kvar. Och jag vill gärna just tänka på den personen/de personerna och minnas allt det roliga vi har upplevt tillsammans.

    SvaraRadera
  4. Även sorgen har vackra inslag om än smärtsamma - du beskriver det så fint. Den dyker upp och dyker nerm slingrar sig, gör sig kurragömmisk, stör och läker på samma gång :-)
    Vet inte hur du förhåller dig till kramar på bloggen- men du får en om du vill :-)

    SvaraRadera
  5. Spot on. Jag genomgår ju en sorts sorgearbete för tillfället iom min separation. Inte samma som om han hade dött, men ändå känns det som DET hade varit lättare. Nu lever jag med att ändå behöva hantera att han lever ett annat liv o vi har barn ihop så man måste samarbeta. Det är rätt ofta den där sorgen kommer på besök.

    SvaraRadera
  6. Tack för ditt fina inlägg som går rakt in i hjärtat på mig. Jag lär fortfarande känna sorgen efter min älskade Morris och jag känner igen mig så mycket i din beskrivning av hur sorgen ser olika ut olika stunder. Hoppas du har en skön All helgonahelg!

    SvaraRadera
  7. Ja, sorgen måste få sin plats. Jag blir tokig på de som anser att vi sak försvenska halloween och lägga den på allhelgonaafton. Nej,låt den amerikanska "högtiden" stanna vid sitt datum och bland inte in den i vår fina högtid! Eller skippa den helt.
    Vi behöver alla stanna upp, åtminstone en gång om året.

    SvaraRadera
  8. Fint!
    Tycker väldigt mycket om när du skriver såhär :-)
    /Kiki

    SvaraRadera