Fem en fredag

Fler av de bloggare jag följer har hoppat på en "utmaning" på bloggen Elisamatilda (awkward introvert) som kallas "Fem en fredag". Den här veckan handlar den om Nytt år. Så, jag tänkte att jag hoppar väl på det här tåget jag också!

Här är frågorna för den här veckan:

1. Vad är något du önskar att du gjort i år?
2. Vad vill du hinna med under de få dagar som är kvar på året?
3. Hur har du tänkt fira in det nya året?
4. Vad ser du fram emot med nästa år?
5. Vad är en sak du tar med dig från 2018?

Här är mina svar:

Vad är något du önskar att du gjort i år?
Det hade ju varit bra om jag faktiskt lärt mig spela gitarr. Ett försök gjordes ... men, nej, populära låtar baserade på de mycket yngre med-elevernas musikval var inte min grej - speciellt inte som jag faktiskt bokat (och betalt för) enskilda lektioner. Eller så är det bara ursäkter. Det KAN vara så att jag vill kunna - men inte nödvändigtvis lära mig ;)

Vad vill du hinna med under de få dagar som är kvar på året?

Hitta en bloggar-rutin. Mysa i soffan. Läsa flertalet böcker. Fika. Ha sovmorgon.

... det är tur att det kommer fler dagar efter nyår!

Hur har du tänkt fira in det nya året?

Med maken. Hemma. Lugnt.

Vad ser du fram emot med nästa år?
En hel del faktiskt. Alla olästa böcker. En tur till Berlin till kanske. Botanisera i det veganska köket. Jobba mer ihop med trevliga nya (och gamla) kollegor. Fortsätta fundera på om det är läge att byta bil. Läsa ännu fler olästa böcker. Fota mer.

Vad är en sak du tar med dig från år 2018?

Att folk är jobbiga och det jobbigaste av allt är att jag också är en "folk". 

Önskar er alla en fin helg mellan helgerna :)

Det är så dags igen!

Så är det då så dags på året då det är hög tid att titta på den här filmen ... igen!

I bet you weren't expect THAT! 😄

Trött och glad

Söndag kväll. Tredje advent. Lugnet har lagt sig. Veckan som gått har varit så full av glädje, fart, folk och jul att det stått härliga till. 

I vår kommun har vi Kommunens Lucia – men det är Svenska kyrkan som har hand om det hela. Allt. Med den äran. I år har vi haft 27 ungdomar med och det slutade med fantastiska dagar av genrep, kröning och turné! Vilken sångglädje 😃 vilket gäng! Tillsammans med dem har jag och mina kollegor 3 lotsat och stöttat, skrattat, fixat, spelat och sjungit i dagarna 4! Underbart!

Igår var det dop för två av våra blivande konfirmander. Fint att få vara med om det!

Idag hade vi familjefrukost och pyssel innan vi plockade fram julkrubban i en gudstjänst i all enkelhet. Många kom och vi hade verkligt trevligt! 

Hur kan man annat än få god julkänsla av dagar som dessa? 💝

Veckan som kommer är dagarna fulla av jobb, men i lugnare takt. Mest ser jag fram emot att få;
1: umgås med en åk 1 i en av våra kyrkor. Vi ska fika, titta på kyrkan och berätta julens berättelse, tillsammans!
2: ha julavslutning med våra unga ledare och äldre unga ledare. De är i åldrarna 15 till 21. Ett gäng att trivas med! Planen är att vi ska ha riktigt "ojulig" mat. Spagetti och ****färssås (**** för att det inte kommer vara på kött i så fall) var ett av förslagen 😀 Låter helt ok! Vi får se vart det landar. Julklappsleken ska vara med i alla fall :) Det är liksom tradition!

Hemma blir det juligt med små medel. Datumljuset brinner vid kvällsfikat. Adventsljusen tänds på söndag em/kväll och stjärnorna och ljusstakarna lyser i våra fönster!

Hoppas ni alla hinner njuta av adventstiden. Julen kommer gå fort om vi inte redan innan hunnit dra ner på farten.

Ska det verkligen det?

Den här veckan har jag, av någon anledning, inte kunnat låta bli att ta in allt elände som passerat i min närhet via media, folk, forum. Har ni sådana dagar?
Var kommer all ilska och allt hat ifrån? Vad är det som gör att människor tycker att det är ok att ösa hat och ilska över människor de inte ens känner bara för att de är eller ser ut på ett visst sätt? 

Varför kan vi inte bara få vara de vi är? Varför kan vi inte bara möta alla med inställningen att de är bra människor tills de bevisar motsatsen?

WTF, mänskligheten? Ska det vara så här?

Tack, Annie!

För några veckor sedan hade jag äran, och glädjen, att få dela måltid och bio-upplevelse med Anni och en av hennes söner.
Bion var Bio Roy i Göteborg och där visade de en dokumentär om Ursula K. Le Guin: Worlds of Ursula K. Le Guin, vars bok The Word For World is Forrest jag himlat om tidigare. Le Guin har även skrivit böckerna om Övärlden - vilka jag läste på svenska och ännu tror att jag bör läsa på engelska för att ge dem en riktig chans.

Förutom att dokumentären var ett ytterst intressant porträtt av en storslagen författarinna så diskuterades det ju en hel del bokupplevelser av oss tre. Anni nämnde Ray Bradbury - mer än en gång 👍- och jag påmindes om hur jag länge velat läsa The Martian Chronicles.
Sagt och gjort - de köptes in och jag är nu igång. 

Vilken läsupplevelse!

Tidigare har jag läst Farenheit 451 som inte imponerade på mig speciellt. Med det här! :) Han vänder på nästan allt! Som när det äkta mars-paret konverserar:

“Do you ever wonder if  - well, if there are people living on the third planet?''The third planet is incapable of supporting life,' stated the husband patiently. 'Our scientists have said there's far too much oxygen in their atmosphere.”

Eller när han, på ett enkelt sätt beskriver just precis hur vi människor beter oss:

“We won’t ruin Mars,” said the captain. “It’s too big and too good.” “You think not? We Earth Men have a talent for ruining big, beautiful things. The only reason we didn’t set up hot-dog stands in the midst of the Egyptian temple of Karnak is because it was out of the way and served no large commercial purpose.”

Tack Anni! För en trevlig kväll och för inspiration att läsa mer Bradbury!

Tanten tänker att nu j .... sjutton heller!

Det intressantaste svaret jag kan ge på frågan "Vad hände?"  (vilket är givet när någon får syn på min gipsade arm) är; *Flin* "Jag hade trevligt i Berlin."  Då är det så att man kan se vad de tänker. Och vad de tänker är åldersrelaterat, jag lovar. 15 - 40 år gamla (ca, så klart) flinar lite genant och tänker (med stor sannolikhet) "Är inte hon för gammal?/I hennes ålder?". 40 - 60 flinar glatt och svaret följer tanken: "Ja, det är i vår ålder man vet hur man har kul" (och variationer på detsamma - OBS! återigen inte alla, såklart). Äldre än 60 svarar: "Ja, man måste se sig för, var man än är".

Gipsad och läkande kom ett brev hem med en enkät. Den skulle fyllas i för att kartlägga min fraktur tillsammans med alla andras ... i min ålder? Antar jag. Frågorna handlade om ifall  jag är en förvirrad människa som ofta bryter mig och blanketten började med att det kunde lika gärna vara släkt eller vårpersonal som fyllde i. Helt ok. Jag fyllde själv i - nekade förvirring, tidigare brutna ben och konstaterade frånvaro av obalans.

Två veckor senare kommer svaret på en remiss jag inte visste om var skickad. Det är 10 månaders väntetid, fick jag veta - för att kolla upp om jag har benskörhet.

Aldrig! har jag haft åldersnoja - men det är svårt att inte tänka tankarna när man får ett sådant brev - en remiss skickade angående mig, helt ovetande om att någon tycker att det tydligen behövs, nu när Tant brutit handen?

Ska förmynderiet börja redan nu? 

Nej - vet ni vad!

Att vara en vuxen

Ni som varit med här ett tag vet att jag jobbar med barn och ungdomar. Ett jobb  jag verkligen älskar. Skillnaden mellan att jobba med människor i vuxen ålder och människor 0 - 18 år är nog frekvensen på en del individers humörsvängningar. Man lär sig ganska snart att hålla en jämn, förhoppningsvis trygg, nivå själv så att man kan mötas på deras väg upp och ner! 

Man lär sig också att "barn & ungdom" inte är den homogena grupp samhället vill ha dem till. De är individer.

Något av det som gör mig mest allergisk i konversationer med andra vuxna är när de pratar om barn som "vår framtid". Snälla någon. De är, allra främst, vår nu, vårt hela tiden ... och vi är deras trygghet och möjliggörare - fokusera på det!

Vad vill jag nu då? Jo, jag vill berätta om ett samtal jag råkade höra en snutt av och som satte igång mina tankar. Jag satt och väntade på ett stort gäng fikasugna 15-åringar när jag hör första klicken komma in. Vad jag hör är slutet på en (anar man) längre diskussion:

1: Ja, hon sa att de är mer som kompisar nu, liksom.
2: Det är exakt så jag har det och jag gillar det inte. Jag minns när man var mindre och mamma var mamma, liksom. Det var så mysigt!

Mest gör de där replikerna mig sorgsen. Jag ser dem, träffar dem - de är inte majoritet - men de finns; de som tar igen sin ungdom nu, genom sina barn. Mer eller mindre - i olika grader. Visst, det finns mängder med anledningar till att det blir så - lika många som det är individer inblandade ... men den fina uppgiften att få vara förälder den slår ju allt, så det är sorgligt att det inte kan få vara det största i relationen till barnet.. 
Det är svårt att vara kompis OCH förälder. Men det går att vara en förälder ens barn är vän med. 

Mina funderingar går också kring hur föräldrar är mot varandra. Är det lättare att ha negativa åsikter kring hur andra är med sina barn/uppfostrar än att stötta de föräldrar man har i sin närhet i att vara goda förebilder och trygghetsbärare?

"Var den vuxne du behövde när du var yngre" - och det kommer inte att vara en av alla kompisarna de redan har! Kanske kan det citatet gälla i fler aspekter - även som den vuxne du som barn behövde att dina egna föräldrar hade i sina liv.

Mina funderingar kring detta kommer att fortsätta länge till.

Vår egen bekvämlighet framför allt? Bestämmer vi det ens själva?

Det är inget nytt - att människan är en bekväm varelse. All uppfinningar tyder på det. Det och vår tävlingsinriktning. Vi älskar att vinna. Men ändå ... mest av allt vill vi vara bekväma. "Unna oss".

Någon stans tror människan att hon måste ge upp ALLT som är bra för henne själv (bra som i bekvämt) för att rädda jorden - och visst måste vi ändra på mycket, helt klart ... men inte allt. När nu alternativet är att inte ha en jord för kommande generationer så är det ju svårt att se något alternativ, trots allt.

Så vad gör vi då? Främst inbillar vi oss, som individer, att det lilla vi kan göra inte skulle göra någon skillnad. Fastän vi vet att om alla bara gjorde sitt bästa så är det svårt att stoppa över 7,5 miljarder människor.

Jo, nog är det så att inte alla förstår allvaret - avsett om det är för att de faktiskt inte förstår eller för att de inte vill förstå - men vi kan inte skylla på dem, vi som inser allvaret.

Allt detta vet ni och undrar "var vill hon komma"?

JO, till ett exempel på hur vi inte tillåts tänka själva. Vi curlas. Av de som vill tjäna pengar.

Den stora matjätten Iceland Foods i Storbritannien har bestämt sig för att HELT eliminera palmolja i sitt utbud. Suveränt bra. Det tycker de också. De tänkte också att "kan vi så kan fler" och "för att vi gjort det, vill vi berätta om det" - så, som julreklam ville de använda en film gjord av Greenpeace. Sagt och gjort. En julreklam som är rakt på sak och inte bara gullig. Den gör människor obekväma. Ajajbaja! Så  den får inte visas i TV. Det har Storbritanniens instans (ASA & CAP) för kontroll över reklam bestämt och de tycker inte att reklamen följer "the political rules of the BCAP code"

När en del får sin bekvämlighet hotad blir de arga. Kasinoreklam och annan reklam för mängder med saker vi inte behöver (socker, plast, alkohol  ....) - det mår inte människan dåligt över - men ett påstående/agerande för att rädda jorden? Tydligen "a big nono".

Om en firma så stor som Iceland själva hade valt bort reklamen för att den faktiskt inte sålde varor för dem så kunde det ju förklaras ( som så mycket annat) med att den årliga ekonomiska vinsten bestämde det - men det är ju de som vill ha den.

Läste, bland annat, DEN HÄR artikeln inför det här inlägget - och, bland kommentarerna, finns även kommentaren att (inte ordagrant översatt) "Iceland Foods hade ändå inte så mycket palmolja i sitt sortiment, så det var ju inte så svårt för dem - så varför ska de tro att de är bättre än alla andra". En typiskt kommentar av någon som inte orkar bli obekväm.

Det är också något människan håller på med: berätta för guds skull inte om du gör något bra. Det är fult att skryta! Att vara stolt över att göra något bra är inte skryt - det är det bara andra människors dåliga samvete som tycker!

Här kommer i alla fall en bra reklamfilm - det är bara i brittisk TV den är förbjuden:

Se den HÄR, hos Greenpeace, med svensk text!

4 dagar i bilder :)

Från Gardermoen till Berlin

Med bio första kvällen
IMAX
Bohemian Rhapsody - såklart

Muren - första anhalt!

Mat!
Åt så mycket god vegansk mat under de här dagarna!

Många coola byggnader ...

... - även kyrkor

Mer mat!

:)

Vy från Tiergarten

- igen!

HÄR åt vi vegansk lax som var så infernaliskt god 

att vi bara satt och himlade med ögonen!

Allt har ett slut - jag drog ut lite på det

... genom att snubbla
Tanter ska se sig bättre för!

Ortoped-akuten roade i alla fall!

Naturligtvis är det höger hand - då jag är extremt högerhänt - 

annars hade det ju inte varit någon sport ;)

Kommer kommentera hos er andra i lagom takt ;)

Tack för tips om tips för Berlinresan!

Snart dags att ge mig av. Berlin nästa. Det enda jag inte packat med mig är maken ... stackar'n!

Nåväl. Lösa planer för dagarna i Berlin. Endast två saker är spikade i schemat; Bohemian Rhapsody på bio ikväll och en middag med sonen och några av hans vänner imorgon! 

Jag  är inte bra på att ge mig hemifrån - men jag är bra på att var iväg ... om det ens låter logiskt. Men ni som känner lika dant förstå säkert vad jag menar :) 

Film-trailer i all ära - här är originallåten:

Vad bör man absolut inte missa i Berlin?

På torsdag åker jag till Berlin tillsammans med en väninna. Min yngste son bor där och vi ska hälsa på ... ja, visserligen bo på hotell och så, men ni förstår. Go'ingen har dessutom tagit ledigt så han kan vara guide och allmänt bra fika-kompis :) Det uppskattas stort!
Men, så frågade han vad vi vill se/göra - och då jag bara varit en gång, min väninna ingen, så ... ja, vi fastnade lite på att fika ;) och även om det är trevligt så kanske vi borde se något mer :)

Har du varit  Berlin? Vad får vi absolut inte missa?

Tips mottages med stor uppskattning!

Hoppas springa på många fler fina exempel på väggkonst!

Nu har jag funderat klart ...

Nu har jag funderat klart ... i alla fall i den här frågan:
Tacksamhet... går nu från blogg till fysisk anteckningsbok - där jag kan brodera ut anledningarna till varför en del "udda" saker står med. 
På senare tid har min mångåriga vana även känts som ett måste för att det ska med i bloggen - och det är ju inte det som är grejen. Jag gör ju faktiskt det här, på riktig, för min egen skull. Så, nu får det bli, återigen, bara för min egen skull!

Abrupt kanske men 100 % välment - rent egoistiskt. Tack alla ni som hänt med och hängt på :) Fortsätt gärna själva - det är en fin "övning" som gör gott för själen! Det är så lätt att fokusera på det negativa - i alla situationer - och det goda, fina, kärleksfulla behöver få större plats. ... 

När jag skriver detta kommer jag att tänka på den här:

Det här är ju på den stora arenan, men även i våra egna personliga liv är det lätt att fokus hamnar på det som inte är bra istället för på allt som är det. 

Ni har alla hört uttrycket "syns det inte så finns det inte"? Fundera på det uttrycket i det här sammanhanget. Vi är så bra på att belysa problemen att de får oproportionerliga dimensioner - och även kraft att växa - medan det som är bra knappt syns. 

Nåväl - det var egentligen inte dit jag skulle med det här inlägget idag - utan bara tala om varför det är viktigt för mig att ta ner min Tacksamhet ...  till den egna privata sfären. Min förhoppning är även att det ska leda till att känslan för bloggen blir måste-fri och då lämnar öppning för andra inlägg :) För ... funderingar och åsikter, det har jag många ;)

Tack för alla delade koppar - 

det har varit trevligt!

Tacksamhet ...

Under den här bilden återkommer, varje måndag, det som förgyllt den gångna veckan. 

Gör du något liknande?  :) Länka gärna via InLinks nedan så vi kan hitta varandra!  

Tillsammans gör vi vardagen ljusare!

kloka tankar från kollegor

två dagar med modiga kollegor

skön säng på hotell

god mat - genomtänkt veganskt

en föreläsning

- i gott sällskap :)

bilturen t/r med komma-ifatt.prat

att komma hem

helt vanliga kontorsdagar ...

... med en och annan grupp :)

gratis mammografi - behöver inte ens komma ihåg att boka tid

ledig fredag

storstädningen - när den är klar

tvättstugan (SÅ skönt att inte ha tvätten på ställningar i hemmet)

väldigt god a'la carte i närheten

promenader 

helgens vackra väder

nya Doctor Who

citat

internet

... och vanliga telefoner

ur Kent Wistis DeTillhöriga

- kloka ord!

Tacksamhet ...

Under den här bilden återkommer, varje måndag, det som förgyllt den gångna veckan. 

Gör du något liknande?  :) Länka gärna via InLinks nedan så vi kan hitta varandra!  

Tillsammans gör vi vardagen ljusare!

De här dockorna

kaffebryggare på jobbet - också

bra böcker till jobbet - bland annat den här (som inte är vad det låter som att det är)...

... och den här

32 glad ungdomar som vill vara med i årets Lucia

professionell hjälp för utslitna axlar och trötta muskelhäften

ledig fredag

nya skor för de snabba Pokémonjakterna

lunch ute = ingen disk

lördagen med konfirmander här

en bra guidad tur

ledig söndag

hemgjord granola

solrossmör

Det här citatet om böcker:

"... books are only alive when they're read.

For books are seeds, and they grow in minds."

- ur "Summer Reading" av Ken Liu

💖

Smakebit - De Tillhöriga

Varannan söndag hjälper Astrid Therese på bloggen Betraktninger oss att bjuda varandra på smakbitar ur de böcker vi läser.  Alltid kul att få lite boktips och lite försmak. Inga spoilers! Se andras smakbitar för dagen HÄR! 

Just idag har jag börjat läsa "De Tillhöriga" av Kent Wisti. Wisti är kanske mest känd som personen bakom de satiriska teckningarna med text, likt den här:

Alla som hört talas om honom vet säkert, vid det här laget, att han är präst i Svenska kyrkan.

Hos Goodreads kan man läsa följande om De Tillhöriga:

Boken De Tillhöriga har utvecklats ur en uppmärksammad artikel han skrev i Dagens Nyheter våren 2017, med rubriken "Därför måste Svenska kyrkan dö". Det är en stark, engagerande och samtidigt djupt allvarlig och kärleksfull bok om de utmaningar kyrkan står inför i vår tid. 
Kent Wisti skriver: Jag älskar Svenska kyrkan. Den har betytt och betyder oerhört mycket för väldigt många varje timme på dygnet, mig själv inräknad En central kristen bild är bilden av vetekornet som måste dö i jorden för att kunna växa. Vi kallar det för vetekornets lag och även som kyrklig organisation är vi underställda den. Det är ett kristusmönster som genomsyrar allt liv.

Här kommer smakprovet:

Om vi ska tala om kyrka tror jag att vi ska börja här. I vår längtan efter varandra och vår djupaste rädsla - rädslan att bli avvisad.Människan är ytterst en relationsvarelse. Det första vi gör när vi föds är att dra ett djupt ande-tag och söka efter ett tillvänt ansikte, ett ögonpar som möter vår blick. Så är det i våra nära relationer och i relation till det större, det som vi tillsammans ibland kan bygga modet att det det lite högtidliga namnet Gud. 

Sånt jag blir glad av #4

Spelar det roll om det är udda? 

Är det inte bara härligt att det berör?

Tacksamhet ...

Under den här bilden återkommer, varje måndag, det som förgyllt den gångna veckan. 

Gör du något liknande?  :) Länka gärna via InLinks nedan så vi kan hitta varandra!  

Tillsammans gör vi vardagen ljusare!

Gruppstarter
pizza med vegansk ost
unga ledare
"dålig" humor (aka dad-jokes)
kollegor som vill
svar på tal
en tur på landet
en gitarr hemma igen
tumstock
humor
lunchlåda
trevligt sällskap till bokmässan
två bra böcker med hem
lugn inställning
"det re'r sig"
komma hem
Nordens Ark
vindtät jacka
halsduk
lunch
vila i soffan
matlagning
hemmadag
telefonsamtal

Hösten är här på riktigt 

... och jag gillar den :) i år med!